Åklagare Magnus Elving har inlett en förundersökning om misstänkt folkrättsbrott i Sudan mellan 1997 och 2003. Bakgrunden är en rapport från ett 50-tal frivilligorganisationer, ”Unpaid Debt”, som publicerades i början av juni. I rapporten anklagas Lundin Oil för att vara medskyldigt till att 12.000 sudaneser dog och 160.000 fördrevs från sina hem i samband med att en oljefyndighet exploaterades. Eftersom utrikesminister Carl Bildt mellan år 2000 och 2006 var styrelseledamot i Lundin Oil träffar anklagelserna även honom.

Det är utmärkt att dessa mycket allvarliga anklagelser utreds. Företag som samvetslöst berikar sig genom att exploatera naturtillgångar i konfliktdrabbade länder ska hållas ansvariga för sina handlingar. Det var omdömeslöst av Bildt att ta ett uppdrag från Lundin Oil, ett företag vars verksamhet kan ifrågasättas.

Men därifrån är steget långt till att säga att Lundin Oil agerade brottsligt i Sudan. Företaget menar att oljeexploateringen spelade en nyckelroll för den fred mellan Khartoum och södra Sudan som förhandlades fram 2005. Ska man tro Carl Bildt var hans uppdrag i Sudan att likna vid ett slags fredsförhandlingar.

Det finns givetvis skäl att förhålla sig kritisk till såväl Lundin Oils som Carl Bildts version av vad som skedde i Sudan, oavsett vad åklagarens utredning så småningom kommer fram till.

Men det är obetänksamt av Mona Sahlin (S) och Thomas Bodström (S) att kräva att Bildt tar time out. Rapporten riktar nämligen anklagelser även mot Sveriges regering vid den aktuella tiden. Och i den satt både Bodström och Sahlin. Dags för time out, alltså?

Anklagelserna i rapporten är till stor del så fluffiga att det är svårt att se att det skulle finnas någon grund för att väcka åtal. Ett exempel:

Oljefyndigheten – det så kallade Fält 5A – ligger i södra Sudan och hamnade kort efter det att Lundin Oil började sin exploatering i centrum för det inbördeskrig som pågick i landet sedan 1983. Terrängen är platt och synnerligen svårtillgänglig under stora delar av året på grund av den leriga jorden och de dåliga vägarna. Lundin Oil byggde en bättre väg och en bro i det område som skulle exploateras. Vägen användes sedan av den milis och de regeringstrupper som fördrev och dödade den lokala befolkningen. Genom vägbygget gjorde Lundin Oil ett stort område som annars inte hade gått att nå tillgängligt för milisen, enligt rapporten. Därmed är Lundin Oil medskyldiga till folkfördrivningen, menar man och insinuerar helt utan bevis att företaget byggt vägen i syfte att underlätta fördrivningen.

Men att bygga en väg och att ägna sig åt brott mot mänskligheten är trots allt väsensskilda saker. Sett ur ett annat perspektiv kunde vägbygget ha kallats ett biståndsprojekt.

I rapporten fogas passagen om vägbygget ihop med ett citat från Adolf Lundin, styrelseordförande för Lundin Oil: ”Vi arbetar utan hänsyn till politiska risker. (...) Det enda som är viktigt för oss är att det vi letar efter kan bli något riktigt stort.”

Citatet inger olust, men är knappast bevis i en rättssak. Vagheten och insinuationerna gör att rapporten i första hand framstår som ett försök att bilda oppinion. Den större fråga som rapporten ställer är vem som ska ersätta de hundratusentals sudaneser som fördrevs under oljeexploateringen. Den frågan är befogad. Det vore olyckligt om den helt hamnar i skuggan av spekulationer kring Carl Bildts agerande i Sudan.