Stekhett och solsken. En valrörelsetänd statsminister Fredrik Reinfeldt hade vädret på sin sida när han sommartalade på Södermalmstorg i Stockholm. ”Vi har sänkt skatten för vanligt folk” hette det inledningsvis. Sverige har blivit ett ”skatteparadis för låginkomsttagare” sa den moderate partiledaren och publiken jublade.
Skatten har visst sänkts, och mer ska till. Löften om fem miljarder i skattesänkning lovades pensionärerna, utöver de fem miljarder som utställdes under politikerveckan i Almedalen. Därtill utfästes en ambition att höja grundavdraget med tre miljarder samt införa ytterligare ett jobbskatteavdrag, det femte i ordningen, på motsvarande tolv miljarder kronor.
Eller, ”löften” är nog en mer rättvisande beskrivning. För ledarduon Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg lovar aldrig fläsk utan att också servera förbehåll. Det måste finnas ekonomiskt utrymme, statsfinanserna ska vara i balans och ett överskott på en procent är obligat. Skällan ljuder bekant.
Men, förbehållen till trots, det kan tyckas en smula märkligt att Moderaterna väljer att presentera skattesänkningar i samband med sommartalet. Det har tagit stor möda och mycket besvär att distansera sig från bilden av Moderaterna som den enda vägens skattesänkarparti.
Det är inte så underligt som det verkar. Det ”enda arbetarpartiet Moderaterna”, som det kallar sig i årets valrörelse, vill bli återvalt på liknande manifest som det ”nya Moderaterna” blev i förra valet. Och jobb och skatter, i syntes jobbskatteavdraget, är en integrerad del i partiets programförklaring.
Nya Moderaterna sänker skatten för att ”öka drivkraften för att arbeta” och det med hänsyn till reformutrymmet. Fredrik Reinfeldt opponerar på så vis mot de gamla Moderaterna. Det parti som ville sänka skatterna för att öka individens frihet eller helt enkelt sänka skatterna, punkt.
Jobbskatteavdraget är förstås också en konkurrensstärkande åtgärd, så till vida att mer i plånboken bromsar löneutvecklingen. Det är en anledning regeringen dock inte kommunicerar i lika tydliga ordalag, sannolikt av retorisk-taktiska skäl.
Skattesänkningarna som riktar sig till ålderspensionärerna får tolkas som ett exempel på att partiet ”har utvecklat sitt pragmatiska hållningssätt”, som statsminister Reinfeldt uttryckte det i radions Ekot häromdagen. Skillnaden i beskattningen av lön och pension har vållat regeringen bry i form av högljutt missnöje från pensionärer och pensionärers intressegrupper.
Men ett tal är inte bara sitt innehåll. Det är också en produkt av prioriteringar, av vad som får stryka på foten.
Övriga EU-länder tjänade endast som kontrast, som skräckexempel på hur det kan gå för det land som inte sköter om statsfinanserna. Om miljöpolitik sades intet, utöver indirekt uttryckt som ett motstånd mot kilometerskatt. Inget nämndes om svenskar i Afghanistan. Eller för den delen afghaner i Afghanistan. Fredrik Reinfeldt rörde sig helst aldrig längre än till Norrland, varken i tal eller tanke.
Att valrörelsen hittills känns som en enda lång självbeskådan är inte oväntat, men likväl enerverande.
Moderaterna, tycks det som, lever upp till sitt gamla efternamn ”samlingspartiet”. Samling i meningen att det samlar ett antal olika identiteter. De ”nya Moderaterna” är också de ”pragmatiska Moderaterna” som i sin tur är en syntes av ”arbetarpartiet Moderaterna” och det ”nya Allmänintresset”.
”Om det flyter låt det flyta, om det funkar låt det funka.” Så lyder refrängen i de nya Moderaternas vallåt, textrader som föregick Reinfeldts framträdande. Och, det finns än så länge ingen anledning att invända. Att bedriva valrörelse är inte bara en fråga om att lyckas, utan också om att inte göra bort sig. Och än så länge flyter det. Det funkar till och med.