Tragedin i Mazar-i-Sharif väcker många frågor om FN-insatsen i Afghanistan. Men svaret får inte bli att våldet segrar eller att FN svävar på målet om mänskliga rättigheter.
Dagarna efter den attacken kommer hårresande uppgifter om vad som hände vid FN-basen i Mazar-i-Sharif, Afghanistan. Det är för tidigt att dra långtgående slutsatser av det inträffade. I dag vet vi bara att attacken väcker en oroväckande lång rad frågor om FN-insatsen i Afghanistan.
Hur påverkar det inträffade den fortsatta internationella operationen? Sköts FN:s stora och dyra insats verkligen på optimalt sätt? Hur kapabla är de afghanska säkerhetsstyrkorna i dag att garantera säkerheten för landets medborgare? Hur lång tid tar det för dem att bli redo att helt ta över? Vi kan också fråga oss vad afghanerna själva tycker om den stora internationella närvaron. Hur starka är talibanerna i dag – och hur starka är de dagen efter att de internationella styrkorna lämnat landet? Samtidigt fortsatte under helgen de våldsamma demonstrationer i Afghanistan som utlöstes av Koranbränningen i Florida.
Det är inget att förvånas eller uppröras över att människor, oavsett nationalitet eller bakgrund, reagerar kraftigt när något kränks som de håller heligt.
Däremot är det tydligt hur lätt en krutdurk kan explodera när det finns männi-skor i närheten som lättvindigt leker med elden. Det räcker med att en extremist, som den kristne pastorn Terry Jones med sin brinnande Koran, gör en klumpig, medvetet provokativ markering för att andra extremister tacksamt ska använda provokationen för att skapa död och kaos.
Flera källor uppger att talibaner fanns bland fredagens demonstration i Mazar-i-Sharif och att det var de som låg bakom att protesterna vändes till våld. Världen lider sannerligen ingen brist på männi-skor som söker alla anledningar de kan att gripa till vapen.
Chefen för FN-uppdraget i Afghanistan, Staffan de Mistura, säger enligt AP att de dödade FN-anställda inte får användas som argument för att avbryta de internationella insatserna i landet. Det är en viktig markering. Allt annat är en seger för våldet och extremismen.
Mer oroväckande är att de Mistura kategoriskt tycks vilja flytta ansvaret på det inträffade från de faktiska mördarna. ”Vi ska inte skylla på någon afghan. Vi ska klandra personen som orsakade nyheten – den som brände Koranen”, säger han och fortsätter: ”Yttrandefrihet innebär inte friheten att förolämpa kultur, religion eller traditioner.” Men det är exakt vad det innebär. I FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna står ingenting om att yttrandefriheten har undantag för vare sig religioner eller traditioner. Om en våldshandling inte sker i syfte att skydda sig själv eller andra är det alltid våldsverkaren som ska ställas till ansvar, inte den som eventuellt har provocerat honom eller henne.
Det är begripligt om en person i Staffan de Misturas ställning nu vill gjuta olja på vågorna och därför väljer att uttrycka sig extra diplomatiskt. Men man kan också vända på resonemanget: Just i situationer som denna är det extra viktigt att FN tydligt står fast vid sina grundläggande, universella principer. Varför är FN annars i Afghanistan? Var ska man kämpa för de mänskliga rättigheterna om inte där de är som mest hotade? President Obama var tydligare på målet när han kallade Koranbränningen ”en akt av extrem intolerans” men underströk att den inte på något sätt rättfärdigade mordet på oskyldiga människor.
Om FN talar med en annan röst kan resultatet bara bli en solkig delseger för hatets och våldets budskap. Såväl i Mazar-i-Sharif som i Florida.