Varken återförstatligande eller studentexamen är krav som leder skoldebatten i konstruktiv riktning. Det Finland klarat och vi misslyckats med är att skilja huvudsak från bisak.
Den skolpolitiska debattens förbannelse är att alla inlägg tolkas med utgångspunkt från frågan ”Var det bättre förr?”.
För tre månader sedan skrev utbildningsminister Jan Björklund en artikel på DN Debatt där han hävdade att den förhatliga katederundervisningen återigen måste bli vanligare i svenska klassrum. Och raskt orienterade sig skoldebattörerna likt järnfilspån kring polerna på en magnet. Vissa var för katederundervisning – eftersom det var bättre förr. Andra var mot den – för att katedern tillhörde en förfluten, ond tid.
I går var det dags igen. Läraren Helena von Schantz pläderade på DN Debatt för återinförande av studentexamen och för att skolan ska återförstatligas. Liksom Björklund tog hon upp frågor som i grunden är både intressanta och viktiga. Men precis som ”katederundervisning” leder förslaget om ”studentexamen” debatten ner i gamla hjulspår.
Helena von Schantz berättade en historia om förfall: Olof Palme rev ner ”skolans kontroll- och bedömningssystem” genom att ta bort studentexamen. Och sedan förvärrade Göran Persson läget genom att kommunalisera skolan.
Denna historieskrivning rymmer ett korn av sanning. Avskaffandet av studentexamen var samma andas barn som den starka betygsskepsis som sedan under decennier kom att prägla Sverige och skilja vårt land från omvärlden.
Att studentexamen försvann var i sig ingen katastrof. Det var det inte heller att betygen togs bort på låg- och mellanstadiet. Det egentliga problemet var att lärarnas uppgift att följa upp och bedöma elevernas resultat blev negativt laddad. Betyg behandlades som ett nödvändigt ont som tilläts finnas kvar bara för att de behövdes som urvalsinstrument vid antagning till högre studier.
Om eleverna ges annan tydlig återkoppling på vad de gjort under skolåret kan de klara sig bra utan betyg. Men i praktiken blir det ofta inte så. Forskare som analyserat utvecklingssamtalen har funnit att dessa främst fokuseras på sociala relationer och att informationen om studieresultaten är mycket allmänt hållen. Det gör att elever och föräldrar inte får någon klar bild av elevens framsteg och svårigheter.
Detta är ett allvarligt problem. Men även om Helena von Schantz är något viktigt på spåren är hennes historieskrivning som helhet inte övertygande. Hon hävdar att det bästa underlaget för att bedöma det svenska skolsystemet är de internationella undersökningarna. Går man till dessa finner man dock att svenska elever så sent som vid mitten av 1990-talet nådde mycket goda resultat. Om avskaffandet av studentexamen var svensk skolas huvudproblem borde resultaten vid det laget ha sjunkit och nedgången inte ha bli tydlig först på 2000-talet.
Att peka på Finland stärker inte heller en plädering som utmynnar i krav på striktare statlig kunskapskontroll och återförstatligande av skolan. Det är sant att Finland valt att behålla studentexamen. Men i övrigt är den finska statens kontroll av skolan överraskande svag. Det finns ingen skolinspektion. Ansvaret för att utvärdera och upprätthålla en hög kvalitet ligger på lärarna. Dessutom bör man i ärlighetens namn notera att Finland precis som Sverige har kommunaliserat skolan.
Nej, både återförstatligande och återinförande av studentexamen är svar som ligger på en alltför ytlig nivå. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och Finland är att medan vi har varit besatta av formerna har finländarna lyckats behålla fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen.