En gång var det näringsminister Mona Sahlin som lovade att minska det administ-rativa krånglet för företagare. Det hände just inte mycket. För tillfället är det näringsminister Maud Olofsson som står för löftena. Och lite har hänt. Med betoning på lite.
I går, i sista stund, presenterade Olofsson tillsammans med justitieminister Beatrice Ask vad de hävdade var ”sannolikt den största regelförenklingen för aktiebolag någonsin”. Förslaget betyder att små företag själva får välja om de ska anlita en auktoriserad revisor eller inte, revisorsplikten upphör.
Men inte för alla. Förutsättningen är att aktiebolaget eller handelsbolaget uppfyller två av tre kriterier; högst tre anställda, nettoomsättning under 3 miljoner kronor och max 1,5 miljon i balansomslutning. Regeringen uppskattar att 250.000 av 349.000 aktiebolag omfattas av förändringen.
Det borde varit flera. Utredaren Bo Svensson föreslog att Sveriges skulle luta sig mot EU:s bolagsrättsliga direktiv och sätta gränserna vid 50 anställda, 8,8 miljoner euro i omsättning och 4,4 miljoner euro i balansomslutning. Då hade 94 procent av företagen givits valmöjligheten.
Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten ogillade utredningsförslaget skarpt. De såg stora skattebortfall framför sig, på grund av slarv och på grund av ont uppsåt, när en revisor inte är med och håller ordning. Det är att ha för lite tilltro till företagarna och alltför stor till revisorerna.
Regeringen tog uppenbarligen intryck av kritiken och snävade in gränsvärdena högst betydligt. Det var väl fegt. Regeringen borde åtminstone kunnat ha sträckt sig till de där 10 anställda som utgör gränsen för undantag i lagen om anställningsskydd. Och anpassat penningreglerna därefter. Nu är det bara att hoppas att regeringen gör tidiga utvärderingar och raskt går vidare om inget talar däremot, och det mycket tydligt.
Att revisorsplikten avskaffas innebär inte att det blir massarbetslöshet bland revisorer. Väldigt många småföretagare kommer ändå att betala de 10.000–20.000 kronor revisionen kostar; dels för att banken ofta kräver att få se auktoriserat reviderade siffror, dels för att revisorn är en bra samtalspartner om hur företaget kan utvecklas i framtiden.
Intervjuundersökningar med företagare visar att Almi, Ifs och andra affärsutvecklare ligger ljusår bakom revisorerna när företagare talar om vem de har nytta av att tala med när det gäller sitt företag.
Regeringen räknar med att företagen som kollektiv kommer att minska sina administrativa kostnader med 2,5 miljarder genom att välja bort revisorn. Man räknar med att det leder till ett skattebortfall på 1,3 miljarder som ska tas igen med bland annat höjd stämpelskatt. Skatteverket får mer kontrollarbete och 40 miljoner för besväret.
Förslaget är åtminstone ett fall framåt. Men det behöver göras mycket mer. Till exempel borde regeringen läsa och ta intryck när deras egen kommitté Regelrådet kritiserar lagar, förordningar och utredningsförslag för att de kommer att innebära krångel för företagarna. I sin årsberättelse för 2009 konstaterar Stig von Bahr, ordförande för Regelrådet, att ”vårt yttrande bara sällan föranlett att just det remitterade förslaget omarbetas”.
Med tanke på att Regelrådet avstyrkte 40 procent av de remisser man yttrade sig över är det inte bra.
Dessutom måste regeringen marknadsföra de förenklingar som verkligen blivit av, precis som den måste påminna om jobbskatteavdragets stora betydelse. För med oss människor är det så att vi snabbt tar förbättringar för givna och raskt återgår till en genomsnittlig gnällnivå; som företagare, anställda och privatpersoner.
DN 26/3 2010