Natodebatten fortsätter medan Folk och försvars årliga rikskonferens rullar vidare. På måndagen gästades Högfjällshotellet i Sälen av både Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och försvarsminister Karin Enström. Frågorna var förstås många. Hur nära Nato ska Sverige vara? Kommer vi någonsin att ansöka om medlemskap? Vill försvarsalliansen i så fall ha oss?
Några svar blev det förstås inte, utom på fråga tre som knappast oväntat besvarades med ett tungt ”ja” av Fogh Rasmussen. Men försvarsministern talade desto mer om nordiskt försvarssamarbete och om Sveriges och Natos ”gemensamma värden” – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter ...
Tajmningen var emellertid inte den bästa – senare på måndagen valde den finländske statsministern Katainen att säga tydligt nej till tanken på en nordisk försvarsunion.
I Sälen var den danske generalsekreteraren en exemplariskt artig gäst som bara hade gott att säga om det svenska försvaret och dess Natokompabilitet. Ryktena om fnurror på tråden i relationen framstod som ogrundade. Sverige har ”bidragit till en stabilare och säkrare värld” och är en av Atlantpaktens bästa partner.
Men frågorna försvinner inte oavsett hur många vackra ord de döljs av. Den viktigaste av dem är denna: Sverige är oförmöget att försvara sitt territorium på egen hand. Om vi blir anfallna: Kan vi då vara säkra på Natos hjälp?
Där fick vi också ett mycket klart svar: Nej. Det är svårt att vara tydligare på den punkten än vad än Fogh Rasmussen var. Han sade samma sak åtskilliga gånger och tog till och med hjälp av den gamla metaforen att man inte kan vara lite gravid.
Försvarsalliansens berömda artikel 5 slår fast att ett angrepp mot ett Natoland är att betrakta som ett angrepp mot hela alliansen. Nu finns visserligen ett tillägg som säger att om en partner till organisationen, som Sverige, begär hjälp kommer frågan att diskuteras. Och det kanske får någon att känna sig tryggare.
Men kontentan är alltså att om Sverige, som enligt ÖB kan försvara sig en vecka, vill vara säkert på att få militär hjälp av Nato måste vi gå med. Det är naturligtvis sannolikt att organisationen inte kommer att passivt titta på om svenskt territorium besätts av fientlig trupp, vårt land har alldeles för stor strategisk betydelse för det. Men garanterad att få hjälp kan bara en medlemsstat vara.
Gårdagens seminarier i Sälen gav otaliga exempel på hur Sverige gått sida vid sida med Nato – Kosovo, Afghanistan, Libyen – och fortfarande krigar under dess flagg.
Vi samarbetar med Natoländer med inköp av delad materiel och har två medlemsstater som grannar. Nu öppnas dessutom dörren på glänt för ett svenskt medlemskap i paktens så kallade Response Force (se nyhetsplats i dagens DN), en styrka som enligt Fogh Rasmussen kommer att spela en allt viktigare roll de kommande åren och där Finland redan är med.
Estlands utrikesminister Urmas Paet, också närvarande på Folk och försvar, kallade Sverige och Finland ”de facto-medlemmar” av försvarsalliansen och Anders Fogh Rasmussen säger att Sverige ”på alla sätt är redo” att ta det sista steget.
Man får intrycket av att om Nato skulle organisera en fotbollsturnering eller starta en syförening så skulle Sverige vara första land att anmäla sig. Vi är med på allt – utom att fatta besluten och att garanteras hjälp. Diskussionen om ett svenskt medlemskap är fortfarande stendöd på hemmaplan.
”Vi har ett riksdagsbeslut om vår säkerhetspolitik, i dag är Nato inte på agendan”, säger försvarsminister Karin Enström. Och det må vara sant, men hur ser då ministerns och hennes kollegers vilja ut att placera den där? Att regera är inte bara att passivt invänta opinionsstöd.