Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

För SD finns bara en valuta

Om nu 13 procent av väljarna har röstat på SD, om nu det parlamentariska läget omöjliggör traditionell blockpolitik, om nu en statsminister måste söka stöd där han kan – borde inte partierna kunna samarbeta med valets enda vinnare, SD?

Jo, det tycker 48 procent, enligt DN/Ipsos mätning som presenterades på nyhetsplats i går. Det finns en del att säga både om vad själva mätningen visar och om vad ”samarbete” innebär i praktiken.

Frågan som ställdes löd: ”Anser du att de andra partierna i riksdagen bör samarbeta med Sverigedemokraterna i frågor där man har liknande uppfattningar eller anser du att man bör göra allt för att minska deras inflytande i riksdagen?”

Om den ena strategin är att lägga maximalt med energi på att isolera SD kan samarbete verka som ett rimligare alternativ. Det bör man ha i åtanke när man tolkar resultatsiffrorna 48 procent för samarbete, 43 procent mot.

Själva tanken att partierna skulle söka stöd hos SD i frågor där de står nära varandra, bygger emellertid på antagandet att SD är som vilket parti som helst, med en hel uppsättning profilfrågor. Då skulle man kunna tänka sig ett givande och tagande inom olika områden. Och då kunde SD ha haft intresse av att ge sitt stöd till förslag där S och MP inte kan få stöd från V eller de borgerliga partierna.

Om SD hade varit ett parti som andra hade de självklart stött S och MP:s planer på mer pengar till skolan och höjt tak i a-kassan. Även om de rödgröna inte är lika generösa med anslag till offentliga verksamheter och trygghetssystem (de har ju inte samma fantasisummor som Åkesson att röra sig med), så borde SD rimligen anse att varje steg i den riktningen vore värd att stödja.

Om SD hade varit ett parti som andra hade kanske Löfven, Fridolin och Romson kunnat få stöd för någon höjd miljöskatt mot ett par extra miljoner till Riksantikvarieämbetet.

Men SD är ett enfrågeparti. Frågan, den allt överordnade, är att minska invandringen. Det är stridsspetsen i Sverigedemokraternas kamp för ett kulturellt homogent land med ett väldigt fokus på ”svenskhet”.

I valrörelsen var Jimmie Åkesson tydlig med att eventuellt stöd inte är gratis, och att priset är minskad invandring. Valutan för den som vill förhandla med SD är migrationspolitiken – oavsett vad förhandlingsfrågan gäller.

Hur Åkesson kommer att agera i riksdagen är ännu okänt. Men sannolikt kommer han, med ett mer än fördubblat väljarstöd i ryggen och motsvarande större antal ledamöter, att ställa till med mer oreda än hittills.

Naturligtvis kan han, liksom under föregående mandatperiod, välja att ibland rösta för regeringens förslag. Givetvis kan regeringen, nu som då, notera vad SD-ledamöterna säger i utskotten och väga in det i bedömningen av om det över huvud taget är värt att lägga fram ett förslag för riksdagen.

Det är en gråzon, ett slags mellanrum mellan att samarbeta och att fullständigt isolera, en politisk realitet som varje regering måste manövrera i efter bästa förmåga. Men skillnaden mellan att förhålla sig till vad en sjundedel av ledamöterna antas rösta och att aktivt förhandla med dem är stor. Socialdemokrater och miljöpartister som beskyllde regeringen Reinfeldt för att styra Sverige med hjälp av SD kommer att få ångra sina hårda ord.

En del av de 48 procenten i DN/Ipsos mätning tycker sannolikt att partierna inte bara ska samarbeta om frågor där de redan är överens, utan att de även ska närma sig SD i invandringspolitiken.

Bara då blir idén om överenskommelser i andra sakfrågor logisk.

I dagsläget förutsätter samarbete att Stefan Löfven sätter sig ner med Jimmie Åkesson och omformulerar skrivningarna i utlänningslagen. Men S har just gått i motsatt riktning och i praktiken anslutit sig till alliansens och MP:s migrationspolitiska överenskommelse. Det gör att politisk samverkan ”i frågor där man har liknande uppfattning” inte existerar som någon verklig möjlighet.

Och slutligen: Nej, det är inte ”odemokratiskt”. Inte mer odemokratiskt än om Jonas Sjöstedt förvägras bestämmanderätt över vilken typ av bolagsformer som får driva välfärdsföretag.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.