Socialdemokraterna är bättre på att förnya sig i regeringsställning än i opposition. För att läget inte skulle bli helt låst var partiledarskiftet nödvändigt.
Efter valet har många hävdat att Socialdemokraterna blivit ett parti som andra. Det är en riktig beskrivning om man bara ser till väljarandelen. Partiet som länge stod i en klass för sig med sina 40–45 procent av väljarna gör det inte längre.
Ställer man sig i stället frågan hur partiet ska hantera sin kris inser man att Socialdemokraterna alltjämt skiljer sig mycket från andra. Rörelsen är formad av en mycket speciell historia. Att den under så lång tid var den dominerande kraften i svensk politik påverkade inte bara dess självbild utan också dess erfarenhet av hur politik bedrivs.
Mona Sahlin försökte redan på valnatten vidga perspektivet på nederlaget till att handla om mer än hennes egen insats som partiordförande. Hon betonade att partiet befunnit sig i nedgång under lång tid. Nu gällde det att självkritiskt titta på politikens innehåll.
Hon hade goda skäl för att inta den ståndpunkten. För det första var det ett sätt att sprida ansvaret och försöka slippa att bli syndabock. För det andra visste hon av egen erfarenhet hur bristen på krisinsikt begränsade handlingsutrymmet efter valförlusten 2006.
Partiet hade då valt den lätta utvägen, lagt skulden på Göran Persson och gett henne själv den begränsade uppgiften att leda på ett mindre auktoritärt sätt. Något tydligt mandat att förändra politiken fick hon däremot inte, vilket bidrog till de problem hon sedan fick.
Men att Mona Sahlin hade behövt ett starkare förändringsmandat när hon tillträdde är något annat än att det nu skulle räcka att ändra politikens innehåll. Det är alltid svårare för en sittande partiledare att byta politik än för en nyvald ledare att ställa sig i spetsen för förnyelse. För en socialdemokratisk ordförande är det särskilt svårt.
Till en del beror det på partiets storlek och karaktär av bred allians. Små partier som Centern och Folkpartiet har kunnat vara radikala i sin omprövning eftersom det finns så många fler möjliga väljare att vinna än att förlora. Socialdemokraterna kan inte gå tydligt åt något håll utan att löpa risken att stöta bort fler sympatisörer än de vinner.
Men det finns också en djupare orsak till att det för Socialdemokraterna är svårare än för andra att låta krishanteringen utgå ifrån en analys av politikens innehåll: Socialdemokraterna är ingen idédriven rörelse. Ända sedan demokratins genombrott i Sverige har detta parti satt de konkreta resultaten framför den ideologiska renlärigheten.
Partiet har inte bara haft ett pragmatiskt förhållningssätt utan också självt förändrats genom sina beslut. ATP-utbyggnaden och den offentliga sektorns expansion fick långt större betydelse för partiets utveckling och självbild än några ideologiska debatter.
Löntagarfonderna är undantaget som bekräftar regeln. Det var ett ideologidrivet projekt – och det störtade partiet i olycka. Även den erfarenheten bär det i dag med sig.
Socialdemokraterna har alltså historiskt visat stor anpassningsförmåga. Problemet är inte att deras rörelse är rigid utan att den i så hög grad är handlingsinriktad. Gång på gång har den i regeringsställning löst konkreta problem och själv påverkats av dessa vägval.
I opposition däremot har partiet tenderat att sluta sig. Förnyelsen har stannat av tills det på nytt fått väljarnas förtroende att leda landet.
Så hur skulle Socialdemokraterna nu kunna göra det som de aldrig förmått tidigare – förnya sig genom öppen, självkritiskt idédebatt? Inför utsikterna av ett allas krig mot alla var damoffret om inte en lösning så i alla fall en naturlig försvarsreflex.