Liksom inför valåret 2006 har oppositionen i dag ett övertag. Men det finns skillnader. En heter Lars Ohly.
Det är valår och ligger maktskifte i luften. Oppositionen har ett tydligt övertag i opinionsmätningarna efter en skjuts uppåt under den senaste månaden.
Så år läget i dag. Så såg det också ut på tröskeln till valåret 2006. Medierna var fulla av dåliga nyheter för regeringen. Inte minst hade det varit mycket debatt om Katastrofkommissionen som i sin slutrapport den 1 december 2005 hade riktat hård kritik mot regeringen Persson för dess senfärdiga hantering av tsunamikatastrofen.
Fyra år senare har mediernas rapportering om svårt sjuka som tvingas söka arbete lett till ett motsvarande förtroenderas för regeringen Reinfeldt. I Synovates decembermätning hade oppositionen skaffat sig ett försprång på 6,5 procentenheter, vilket kan jämföras med den borgerliga oppositionens ledning med 6,9 procentenheter i Temos väljarbarometer i december 2005.
I andra avseenden är situationen mycket olik den som rådde i slutet av förra mandatperioden. Inför valet 2006 hade Socialdemokraterna suttit vid maken 12 år i rad och regerat under 21 av de senaste 24 åren. Om det denna gång blir maktskifte efter bara en mandatperiod kommer Sverige åter att framstå som landet där väljarna bara kan tänka sig borgerligt styre som korta mellanspel.
För Fredrik Reinfeldt vore det ett tungt misslyckande. Han försökte omforma sitt parti till ”de nya moderaterna” just för att bryta den socialdemokratiska hegemonin. Målet var att göra Moderaterna till ett mer naturligt regeringsparti än Socialdemokraterna.
Per Albin Hansson talade om folkhemmet när han vid 1930-talets början ville förvandla sitt parti till en kraft som talade för hela nationen. Fredrik Reinfeldt använder i samma syfte uttrycket ”Föregångslandet Sverige”.
En annan skillnad mellan 2006 och 2010 finns på statsministerposten. Göran Persson hade 2006 passerat sitt bäst-före-datum. Tio år som partiledare och statsminister är en lång tid i dagens toppolitik. Retoriskt var och förblev han den skickligaste i partiledarkretsen. Men motivationen hade försvagats. Han verkade mest engagerad i sitt husbygge och struntade i hur detta uppfattades av väljare och partikamrater.
Fredrik Reinfeldt är inte på motsvarade sätt något sänke för sitt regeringsalternativ. Tvärtom. Även om han hittills inte tycks ha fått lika stark draghjälp av det svenska ordförandeskapet i EU som Göran Persson hade inför valet 2002, befinner han sig i sin utveckling som statsminister närmare Persson 2002 än Persson 2006.
I Sifos mätning av förtroendet för partiledarna sade sig nyligen hela 63 procent av de tillfrågade ha förtroende för statsministern, vilket är den hösta nivå som noterats under de 15 år undersökningen har gjorts.
Den tredje och viktigaste skillnaden ligger dock inte på regeringssidan utan hos oppositionen. I år liksom 2006 finns en nybildad allians som söker väljarnas förtroende. Om det bara var Socialdemokraterna och Miljöpartiet som skulle bedömas skulle betyget för målmedvetenhet och kompromissvilja bli lika högt som för 2006 års borgerliga fyrpartiallians.
Men vad vill Vänsterpartiet? Är det berett att kompromissa? Och hur högt sakpolitiskt pris kan de två andra acceptera för att sy in ett parti som inte ens verkar vilja vara med och ta regeringsansvar?
Med så fundamental osäkerhet om hur alternativet till regeringen Reinfeldt egentligen ser ut blir opinionssiffrorna ovanligt osäkra.