En gammal fackföreningsledare behöver inte i första hand skaffa meriter som arbetarvän när han blir socialdemokratisk partiordförande. Dessutom kräver sysselsättning att det finns någon som vill anställa. Stefan Löfven har sedan han utsågs också månat om att visa upp sig som en man företagen kan lita på.
Det var därför logiskt att göra ett näringslivsvänligt utspel när han på söndagen höll sitt första sommartal i ösregnet i Vasaparken. Arbetsgivarnas ansvar för den andra sjuklöneveckan ska tas över av staten, till en kostnad av 1,5 miljarder kronor per år.
Motiveringen är att sjuklöneansvaret avhåller företag från att nyanställa, särskilt människor med sämre hälsa. Likt en Anders Borg hänvisar han till arbetsmarknadsforskning, och till enkätundersökningar bland företagare. Att behålla en sjuklönevecka ger mindre belastning på statskassan, medan viss press finns kvar att sköta arbetsmiljön.
Förslaget i sig är inte nytt. Alliansregeringen tog bort sjuklöneansvaret efter den andra sjukveckan vid maktskiftet 2006, och förespråkare för en fortsättning finns i flera borgerliga partier. Att Löfven gör denna markering är ändå viktigt.
För det första är det en omsvängning för socialdemokratin, som under sin tid vid makten i stället utökade sjuklöneansvaret. Det vilade på en felanalys, enligt den nya linjen.
För det andra passar förslaget in i Löfvens betoning av att öka efterfrågan på arbetskraft. Poängen är att haka på kritiken mot regeringen för att den alltför mycket ägnat sig åt utbudet genom att strama åt a-kassa och sjukförsäkring i stället för att se till att fler företagare vågar ta steget att anställa.
Och för det tredje vill Löfven understryka var fokus ligger: näringspolitik snarare än fördelning, jobb hellre än mer bidrag.
Sommartalet i övrigt gick i samma riktning. Svenska företags konkurrenskraft ska öka så att de kan exportera ännu mer. Fler investeringar i forskning och infrastruktur, i nära samarbete med näringslivet. Satsning på utbildning, så att ungdomar gör sig anställningsbara.
Kontrasten mot kaoset under företrädaren Håkan Juholt handlar därmed om både stil och innehåll. Löfven har tagit Socialdemokraterna upp ur opinionsdjupet genom att utstråla trygghet och bygga förtroende. Gårdagens ras i Sifobarometern säger kanske inte mer än att den förra mätningen gav partiet för höga siffror, även om runt 35 procent också är långt under de historiska nivåerna.
Möjligen har Löfven också fått regeringen att piggna till. Anders Borgs löften om satsningar i budgeten, på till exempel forskning och infrastruktur, är ett mer offensivt sätt att använda maktinnehavets fördelar. Omvänt innebär det en ny utmaning för Löfven. Han måste profilera sig mot en regeringspolitik som inte skiljer sig så mycket från vad han själv står för.
Och konkretionen är fortfarande en bristvara. När Löfven pekar på rätt problem säger han inte mycket om hur han ska lösa dem, och även sommartalet handlade mer om regeringens tillkortakommanden än om egen politik. Visserligen går det att hävda att det är långt till valet 2014, och att det är listigt att ligga lågt, men risken finns att väljarna tröttnar.
Det saknas besked i svåra interna stridsfrågor som vinst i välfärden och föräldraförsäkringen. Partivänstern har hittills hållit sig lugn men har knappast gett upp. När det gäller skatterna vet vi i stort sett inget mer än att den socialdemokratiska instinkten är att det går att höja lite till. Parollen ”sätta jobben först” måste fyllas med mer innehåll än sjuklöneansvar och fördubblade arbetsgivaravgifter för unga.
Så småningom återkommer också regeringsfrågan. Partiet går säkert till val utan något rödgrönt samarbete. Men Löfven slipper inte Miljöpartiet och knappast heller Vänsterpartiet för att nå en majoritet, och frågan är hur det då går med företagsvänligheten. Vad Löfven kan tänka sig att kompromissa bort går inte att ana. Bara att han måste göra det.