Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Förlamande förhandling

Foto: Magnus Bard

Det finns ett idiotsäkert sätt att lösa klimatfrågan: inför en skatt på koldioxid. Låt förorenarna betala, sänk andra skatter och ekonomin kan rentav växa medan den globala uppvärmningen hejdas.

Bland annat Sveriges erfarenhet av grön skatteväxling talar för det. Argumenten har vuxit sig starkare ju fler som testat modellen.

När den kanadensiska provinsen British Columbia för sex år sedan började införa en koldioxidskatt mötte den liberalt ledda regeringen hårt motstånd. I dag stöder en överväldigande majoritet av provinsens väljare idén om en koldioxidskatt, till viss del tack vare att inkomstskatterna samtidigt har sänkts. Företagen har klarat anpassningen utan alltför häftiga protester.

En färsk rapport från Internationella valutafonden, IMF, tyder på att de allra flesta stora utsläppsländer skulle kunna sjösätta samma sorts reformer och på kuppen öka sitt välstånd.

I Kina skulle en grön skatteväxling av betydligt beskedligare mått än den svenska minska landets utsläpp med uppemot en femtedel, enligt IMF:s beräkningar. När sidovinster som förbättrad hälsa läggs till kalkylen finner forskarna att landets BNP samtidigt kan öka med 1 procent. Även ett kortsiktigt egenintresse talar alltså i många fall för klok klimatpolitik.

Andra erfarenheter ger anledning att ifrågasätta formerna för de globala klimatförhandlingarna. På söndagens DN Debatt framförde forskarna John Hassler, Per Krusell och Jonas Nycander goda argument för att överge utsläppsmålen som grundval för de internationella avtalen.

Det främsta skälet är att Kyotoprotokollet från 1997 blev ett misslyckande. Kärnan i de fortsatta förhandlingarna har varit densamma: att komma överens om nivåer för utsläppen. Det har lett till ett evigt tvistande om vilka siffror som är rättvisa, vilken som är rätt jämförelsepunkt bakåt och var det lämpliga landmärket finns framåt.

”Bindande” har begränsningarna bara varit i betydelsen att regeringar lovat att uppfylla vissa mål. Ingen global utsläppspolis kan se till att löften sedan hålls. Stora utsläppsländer som Kina, Ryssland och USA har samtidigt parkerat sig på läktaren.

Handel med utsläppsrätter har varit tänkt som komplement till begränsningarna. En poäng med systemen är att de har gett flexibilitet. I praktiken har tänjbarheten blivit för stor.

Om idén tillämpades globalt enligt grundreglerna skulle följderna i stället bli alltför svårsmälta, hävdar forskarna på DN Debatt. En utsläppsmarknad mellan EU och USA skulle tappa all trovärdighet och braka ihop när det visar sig att redan energisnåla européer får stå för fiolerna.

Att låsa fast förhandlingarna vid denna modell har därför varit dumdristigt. Bättre vore alltså att komma överens om en miniminivå för koldioxidskatten, enligt Hassler och hans kolleger.

Men risken med koldioxidskatten som förhandlingarnas enda fokus är stor. Lika enkel som åtgärden är att förstå är den tjorvig att genomföra. Bara på papperet är modellen idiotsäker.

Både Sveriges och British Columbias exempel visar att grön skatteväxling är möjlig under vissa omständigheter. Mogna energialternativ och politisk beslutsamhet är viktiga förutsättningar.

Australien, vars regering häromåret skrotade landets koldioxidskatt, har visat hur enkelt reformen kan rullas tillbaka.

Forskarna på DN Debatt föreslår att fuskare ska kunna tuktas med strafftullar. Haken är att det binder klimatavtalen till Världshandelsorganisationen. Med de krav på enhällighet som finns där är utsikterna små att länderna kan komma överens.

Den gröna skatteväxlingens förväntade hälsovinster varierar i praktiken mellan länder, liksom dynamiken mellan befolkningen och dem som styr. Höjda el- och bränslepriser är politisk dynamit såväl i det auktoritära Jemen som i demokratin USA. Att konsumenterna kompenseras med lägre inkomstskatt ger liten tröst.

Bland de viktigaste lärdomarna från det misslyckade Kyotoprotokollet och de havererade klimatförhandlingarna i Köpenhamn för fem år sedan är att inte sätta allt hopp till en enda modell. Klimatfrågan skulle må bra av parallella lösningar.

Klimatpolitiska åtgärder konkurrerar redan med varandra. Sverige och flera andra europeiska nationer har koldioxidskatt och utsläppshandel samtidigt. Andra, som Japan och Mexiko, har det ena och överväger att införa det andra.

På nästa års stora klimatmöte i Paris måste den verkligheten bejakas.