President Barack Obamas sjukförsäkringsreform har gett miljoner amerikaner ett bättre skyddsnät. Ändå anser många att Obama borde ha skjutit upp det stora vallöftet från 2008 och ägnat sig åt den djupa ekonomiska krisen i stället.

Resonemanget kan verka logiskt. Fortfarande är nästan var tionde amerikan arbetslös, och tredje kvartalets tillväxt på 2 procent gav alldeles för få jobb. Samtidigt ligger det federala budgetunderskottet runt 10 procent av BNP.

Men för Demokraterna var en allmän sjukförsäkring en dröm sedan flera decennier. Med Obama i Vita huset och majoritet i kongressens båda kamrar fanns ett unikt tillfälle.

När USA i morgon, tisdag, går till mellanårsval till kongressen lär Demokraterna åka på storstryk. Republikanerna kommer att ta över representanthuset, och åtminstone kraftigt reducera Demokraternas majoritet i senaten. För sjukförsäkringsreformen är mäkta impopulär och två av tre amerikaner tycker att landet är på fel ekonomisk och politisk väg.

Det var rätt att försöka ge alla amerikaner en trygghet när de blir sjuka. Men reformen drogs i en evinnerlig långbänk, och Obama överlät detaljerna åt sitt parti i kongressen i stället för att fokusera på kostnadskontroll. Republikanerna fick det alltför lätt att måla ut reformen som ett byråkratiskt monster som skulle ge dyrare sjukvårdsräkningar.

Kritiken mot Obama för att inte ha brytt sig om ekonomin missar målet. Räddningen av finanssystemet, som påbörjades av företrädaren George W Bush, var nödvändig. Stimulanspaketet, med skatterabatter, pengar till delstaterna och infrastruktursatsningar, var också ett naturligt recept i en allvarlig lågkonjunktur.

Presidenten var dock dålig på att förklara. Han lät påskina att politiken skulle ordna jobben, inte företagen. Att med retoriska utfall göra sig till ovän med det privata näringsliv som behövs för att folk ska anställas var inte heller en god idé.

Vilken president som helst hade haft problem i det rådande ekonomiska läget. Att Obama, som 2008 så tonsäkert talade om hopp och förändring, inte har varit en bättre försäljare är ändå förunderligt. Den politiska polariseringen i Washington, som Obama lovade göra upp med, har också bara blivit värre.

Efter valet har sannolikt de två stora partierna en knapp majoritet i var sin kammare i kongressen. Republikanerna kommer att ha glidit ännu längre åt höger, bland annat på grund av inflödet av företrädare för den populistiska Tea party-rörelsen. Demokraterna lär å sin sida ha dragit åt vänster.

Obama har tillsatt en kommission ur båda partierna som ska utarbeta förslag för att minska det väldiga budgetunderskottet. Det troliga är dessvärre att vad den än hittar på sänks under högljutt grälande i kongressen.

Beslut måste snart fattas om vad som ska hända med de tillfälliga skattesänkningar som Bush införde. Det logiska är att förlänga dem ett par år för att inte ytterligare skada konjunkturen. En bitter strid rasar i stället om Obamas krav på höjd skatt för de rikaste. Egentligen behövs en stor långsiktig skattereform, men det ser inte ut att hända.

Hur pensionssystem och sociala skyddsnät ska räddas från framtida ruin vill ingen diskutera. Republikanerna lovar att eliminera statens budgetunderskott, men tydligen utan att skära i några utgifter. Att redan impopulära demokrater skulle erkänna att det är nödvändigt att reformera amerikanernas sociala förmåner är också ett långskott.

USA går därför en osäker tid till mötes. Politiskt dödläge och ekonomisk krypfart ger även resten av världen anledning till oro.