Huvudledare

Förlorade år med Löfven

Framåt, men vart?
Framåt, men vart? Foto: Paul Hansen

DN 30/3 2016. Förtroendet för regeringen och statsministern faller men S lockar tillbaka väljare, visar DN/Ipsos mätningar. Det är ett varsel om en dyster utveckling i svensk politik.

Förtroendet för regeringen faller, visar den DN/Ipsos-mätning som presenterades i tisdagstidningen. Nivån har sjunkit till historiskt låga nivåer: I normala fall brukar omkring 40 procent av väljarna anse att regeringen gör ett bra jobb – den aktuella siffran är 23.

För Stefan Löfven personligen ser det knappast bättre ut. Missnöjet med honom som statsminister har ökat drastiskt det senaste året. Och enligt en färsk undersökning från SVT och Sifo anser hälften av svenskarna samtidigt att landet är ”på väg åt fel håll”.

Den som söker förklaringar hamnar snabbt i flyktingkrisen och regeringens oskickliga hantering av utvecklingen under hösten. Efterskalvet märks fortfarande i kommunerna och inom asylmottagningen.

Häromdagen rapporterade Sydsvenskan att en av fem socialsekreterare i Malmö stad sa upp sig förra året.

I Öresundsregionen råder ännu en form av undantagstillstånd. En redan hårt belastad polis fortsätter att utföra gränskontroller med hänvisning till ”hot mot den allmänna ordningen”.

 

Stefan Löfven bär en stor del av ansvaret för att den politiska depressionen nu ökar i breda lager.

 

Det mesta tyder på att väljarna uppfattar denna dramatik som ett misslyckande från regeringens sida. Även om flyktingkrisen inte orsakades av Stefan Löfven är oron och ilskan inte helt utan grund.

Åtskilliga följdfrågor saknar dessutom svar. Hur ska arbetslösheten motas tillbaka? Vem ska bygga de 700 000 bostäder som behövs de kommande tio åren?

Därför kan det tyckas egendomligt att DN/Ipsos mätning samtidigt visar att Socialdemokraterna lyckas locka tillbaka väljare som sökt sig till Sverigedemokraterna. Sedan december har S, trots allt, vunnit stöd i opinionen.

Med andra ord: Väljarna strömmar försiktigt till, medan förtroendet sjunker.

Denna motsägelsefulla bild säger något om politikens matematik. Väljarstöd är ett nollsummespel. Fler röster på det ena partiet måste betyda färre på det andra, valresultatet kan inte summera till mer än 100 procent.

Men förtroende för de olika partierna är inte nödvändigtvis kommunicerande kärl. Det kan öka, eller minska, för alla partier samtidigt.

Det visades inte minst under alliansens två mandatperioder vid makten, år som präglades av en stärkt tilltro till politiken generellt. Förtroendet för såväl regeringen, riksdagen och kommunerna som partiväsendet överlag nådde nivåer som inte har setts sedan 1980-talet.

Toppnoteringen för Fredrik Reinfeldts ministär nåddes 2010, varefter kurvan vek tillbaka en aning.

Den nationella SOM-undersökningen, som görs vid Göteborgs universitet, visar också att tilliten i samhället ökade under samma period. Svenskarna visade ett högt engagemang och pratade oftare än förr om politik med varandra vid middagsbordet och i fikarummen. Valdeltagandet var högt.

Alliansregeringen ska inte ha hela äran. Verkligheten har förändrats.

I tisdagens DN Kultur påminde Malin Ullgren om fenomenet ”politisk depression”, en självdiagnos som en krets av vänsterdebattörer har använt för att beskriva en tröstlöshet inför bristen på inspirerande politiska alternativ.

Som folksjukdom är denna åkomma betydligt mer elakartad. Det parlamentariska läget är en del av bakgrunden. Låsningarna i riksdagen förstärker intrycket av politiker som oförmögna att lösa gemensamma problem. Regeringens inre splittring bidrar till att arbetstempot liknar snigelfart. Väljarna märker förstås att inget händer.

När syntes Gustav Fridolin (MP), i egenskap av utbildningsminister, till senast? Skolan är fortfarande ett högprioriterat område för de flesta svenskar. Och flyktingkrisen har inte direkt vänt Pisa-resultaten.

De blocköverskridande samtalen om bostadspolitiken blir ett eldprov för regeringen – och alliansen. Klarar de att åstadkomma meningsfulla reformer? Bostadsbristen är vid det här laget en minst lika allvarlig fråga som arbetslösheten, men ansvarig minister Mehmet Kaplan (MP) har inte visat sig på banan annat än under korta stunder.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) har blivit galjonsfigur för regeringens skärpta asylvillkor, och har kommit att bli den mest populäre ministern. Men han kan inte lösa alla problem.

Stefan Löfven bär en stor del av ansvaret för att den politiska depressionen nu ökar i breda lager. Risken är uppenbar att åren 2014–2018 blir en förlorad mandatperiod.

DN Ledare. 30 mars 2016