Jonas Sjöstedt betraktas som förnyare men står för en traditionalistisk vänsterpolitik. Han kan bli ett allvarligt hot mot Socialdemokraterna.
Redan på torsdag tar politikåret 2012 fart på allvar. Då samlas Vänsterpartiet till kongress för att välja en efterträdare till Lars Ohly. Efter en öppen kampanj under hösten och en flört med en språkrörsmodell tyder det mesta på att V-kongressen följer valberedningens förslag och väljer Jonas Sjöstedt till ensam partiledare.
I en ny intervju i Dagens Industri ger Sjöstedt en bild av vilken kurs han vill lägga ut för Vänsterpartiet. Den avviker knappast märkbart från dess nuvarande riktning. Han slår fast att partiet ska gå till val på höjda inkomstskatter och att införa såväl fastighets- som förmögenhetsskatt. Och han framhåller ett fortsatt hårt motstånd mot all form av vinst i välfärdssektorn.
Intervjun bekräftar ett intryck som har stärkts sedan Sjöstedt påbörjade sin partiledarkampanj. Han har visserligen räknats till partiets förnyare. Till skillnad från Lars Ohly slutade han att kalla sig kommunist redan på 80-talet och han var drivande bakom partiets val att göra detsamma 1990. Men trots sin pragmatiska framtoning – och att han ofta räknas till sitt partis högerflygel – så står Sjöstedt för en tydlig och hård vänsterlinje.
När han tidigare i höstas deltog i Ekots lördagsintervju (24/9) förklarade han att ”om man nödvändigtvis ska sätta oss på en sorts höger- och vänsterskala så skulle jag säga att jag står aningen till vänster om de andra tre kandidaterna”. Sjöstedt betonade att han i högre grad understryker frågor som rör ekonomisk makt. Även vid andra tillfällen har han talat sig varm för mer aktivt statligt ägande.
Dessutom har Sjöstedt, som tidigare var Europaparlamentariker, inte vikit en tum från sitt och partiets benhårda EU-motstånd. Någon politisk förnyelse i Vänsterpartiet verkar alltså inte vara sannolik om Sjöstedt som väntat väljs nästa vecka.
För Socialdemokraterna bör ett val av Sjöstedt vara skäl för oro. Trots partiets djupa kris har man hittills inte behövt bekymra sig för sin vänstra flank. Dels har Juholts yviga svingar ofta placerat honom just långt åt vänster, dels har hans enda motståndare där – Lars Ohly – varit en av de partiledare som väljarna har lågt förtroende för.
Sjöstedt är saklig, påläst och förtroendeingivande. Och kommer sannolikt att driva en tydlig vänsterlinje. Därmed riskerar S att börja förlora väljare också åt vänster. Det innebär dessutom att blir det svårare för socialdemokraterna att flytta sig mot mitten, vilket är nödvändigt för att ha en chans att vinna nästa val.
Avsaknad av politisk förnyelse inom Vänsterpartiet skapar också svårigheter för en enad opposition inför 2014. Det blir svårt att över huvud taget sy ihop ett regeringsalternativ där det finns plats för både Miljöpartiets liberala positioner och V:s hårda vänsterlinje. Och även om man lyckas riskerar Vänsterpartiet att återigen bli det röda skynke för mittenväljare som man var i förra valet.
Ledarskiftet blir inte bara startskottet för det kommande inrikespolitiska året. Det har också stor betydelse för oppositionens strategiska spelrum det närmaste året och dess förmåga att formera ett trovärdigt alternativ inför nästa val.