Det är rätt av Sverige att delta i övervakningen av flygförbudszonen över Libyen. Men de föreslagna restriktionerna visar att beslutsamheten vacklar.
Ingen svensk regering har velat skicka Jas Gripen till Afghanistan. Amerikanska flygattacker med civila offer gjorde frågan för känslig. Men för första gången på 50 år ska svenska stridsflygplan nu delta i en internationell militär aktion: i Libyen.
Mot insatsen finns i sak inget att invända. Regeringen har verkat tvehågsen och har hellre betonat vikten av en formell begäran från Nato än plikten att ställa upp för att skydda det libyska folket mot en blodtörstig diktator. Försvarsalliansen har i sin tur varit splittrad när det gäller hur aktionen ska skötas, så förfrågan har dröjt. När den väl kom på tisdagen tog regeringen beslut, och det är bättre sent än aldrig.
FN:s säkerhetsråd har varit ovanligt tydligt med att en flygförbudszon ska inrättas i Libyen och att alla tillgängliga medel får användas för att skydda civila. Då kan inte Sverige hålla sig undan. Att Nato leder aktionen lockar säkert fram fientliga reflexer hos en del, men i både Kosovo och Afghanistan har svenska trupper skött sig väl under Natoflagg.
En stor politisk majoritet i riksdagen stöder Libyeninsatsen. I praktiken är det nödvändigt att åtminstone Socialdemokraterna ställer sig bakom ett regeringsbeslut att skicka svenska soldater utomlands, men till och med Vänsterpartiet har signalerat ett ja.
Åtta svenska Jasplan kommer inte att vara avgörande i Libyen. Andra länder har betydligt större militära resurser. Symbolvärdet ska ändå inte underskattas. Sverige måste visa att vi är redo att ge vårt bidrag när det internationella samfundet handlar. Ju fler som är med, desto fler delar börda, kostnader och ansvar för ett Libyen efter Khaddafi.
Eftersom Sverige inte är med i Nato har vi inte tillgång till hela stridsledningssystemet, och Jasplanen blir snarast aktuella för spaningsuppdrag. Men oppositionen har också insisterat på att svenskar inte ska delta i stridsinsatser på marken, alltså inte attackera exempelvis stridsvagnar. Den nye S-ledaren Håkan Juholts krystade motivering är att Jasplan kan råka träffa ”drogade barnsoldater”. Eftersom libyska plan inte tar sig upp i luften lär svenska piloter slippa slåss.
Det ser kanske klokt och försiktigt ut men är en märklig begränsning. Är vi med eller inte? Har Sverige synpunkter på att andra länders flygplan angriper Khaddafis styrkor? Är Sverige emot beskjutning av mål på marken som syftar till att skydda civila, som FN-resolutionen säger?
Återigen finns därutöver en oro för att inte kunna påverka Natos beslut. Så kommer det att förbli så länge vi inte drar den logiska slutsatsen att gå med i alliansen.
Men frågor omger Libyeninsatsen även i den internationella debatten, vilket visades av president Barack Obamas tal natten till tisdagen. FN-beslutet var nödvändigt för att stoppa en hotande massaker i rebellfästet Benghazi, fastslog Obama. Men resolutionen godkänner inte våld för att störta Khaddafi eller militärt stöd till motståndsrörelsen.
Obama får kritik från både höger och vänster i USA, av dem som tycker att han går i FN:s ledband och av dem som efterlyser ett tydligt amerikanskt mål. Att Obama månar om internationellt stöd, inklusive arabiskt, borde dock andra länder se som en positiv kontrast till Irakinvasionen.
Ett blodbad i Benghazi har förhindrats och Khaddafis styrkor har tvingats backa. Trots det finns risker för ett långdraget inbördeskrig, vilket kommer att leda till påfrestningar på den internationella alliansen. Även i Sverige torde frågor uppstå. Men vi måste ta vårt ansvar som medlem av den internationella gemenskapen.