Oron utanför landet väcker farhågor även för svensk del. Men vid sidan av de magra reformlöftena finns det en annan avsaknad på dramatik i budgeten som är mer positiv: sparpaket och höjda skatter lyser med sin frånvaro.

Hur det ska gå att baxa Grekland upp ur avgrunden vet ingen. På tisdagen var Italien bara det senaste landet i Sydeuropa att få sin kreditvärdighet nedgraderad. Storbritannien försöker spara sig bort från de väldiga underskott som orsakades av finanskrisen och en Labourregering med spenderbyxorna på. I USA väcker den politiska polariseringen tvivel på om skuldberg och sviktande konjunktur kan angripas seriöst.

Men Sveriges offentliga finanser är i balans och statsskulden är nere på drygt 35 procent av BNP. Det ger marginaler som andra inte har.

SCB:s siffror för andra kvartalet i år visade en tillväxt på nästan 5 procent, men den bromsar enligt finansminister Anders Borg till 1,3 procent 2012. Det kan tyckas märkligt att han redan 2013 ser en rejäl uppgång igen, men den prognosen bygger på att inga nya olyckor inträffar i Europas krisländer eller banksystem. En del undrar också över de svenska bostadsprisernas hållfasthet.

Grundelementen i regeringens budget är knappast sensationella. Där finns lite klassisk arbetsmarknadspolitik, med pengar till utbildning och arbetsförmedling, och där finns några miljarder till underhåll av järnvägar och vägar.

Av strukturkaraktär finns dels satsningar på skolan – höjda lärarlöner och mer matematik – och dels lättnader för företagen som enklare 3:12-regler. Prioriteringen av sänkt krogmoms ser underlig ut ur ett sysselsättningsperspektiv, men regeringen försvarar sig med att rut- och rotavdragen gav många fler jobb än någon trodde på förhand.

Därtill kommer höjda bostadsbidrag till mindre bemedlade barnfamiljer och pensionärer.

Två invändningar kan riktas mot budgeten. En är risken för passivitet, den andra bristen på framtid.

Konjunkturinstitutet pläderar fortfarande för ett reformutrymme på 30 miljarder, dubbelt så mycket som regeringen. Swedbank kallar i en analys regeringens budget för ”vänta och se”-politik.

Försiktigheten kan i och för sig vara befogad i en mycket osäker situation. Tillväxten väntas krympa men inte helt utebli under 2012. Arbetslösheten beräknas stiga marginellt. Om situationen däremot förvärras är det bra att ha krut kvar.

Anders Borgs återhållsamhet handlar dock också om det parlamentariska läget. Den rödgröna oppositionen har ingen gemensam ekonomisk politik, men har visat uppfinningsrikedom när det gäller att stoppa regeringsförslag med hjälp av Sverigedemokraterna. Något nytt jobbskatteavdrag blir det inte, med hänvisning till ekonomin, men faktiskt finns det ingen politisk majoritet för det.

I riksdagen ifrågasatte Socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waidelich regeringens bedömningar. Mycket till debatt blev det dock inte, för Waidelich sköt upp alla partiets svar till sin skuggbudget. Så länge S bara lovar att återkomma i alla ekonomiska frågor är det inte gott att veta något om alternativet.

Anders Borgs betoning av ansvar har historisk grund: regeringen klarade Sverige genom finanskrisen, lita på oss. Ekonomisk politik bygger på trovärdighet, och där har oppositionen svårt att konkurrera med finansministern. Det som saknas hos regeringen är det framåtsyftande. Att Globaliseringsrådets rapport fortfarande ligger kvar i byrålådan är synd.

Eftersom jobbskatteavdraget alltid varit en bärande idé för Borg och hela alliansen måste också dess framtid klargöras. Tidigare har avdraget motiverats på olika sätt, men under finanskrisen var det bra att sänka inkomstskatten för att stimulera konsumtionen. Samma argument borde vara giltigt i dag. I så fall måste man kunna använda det i debatten, vare sig man lägger fram förslag för en motsträvig riksdag eller inte.