Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Forskarnas skolsvek

Den svenska skolans förfall beror inte bara på politiska beslut. Den pedagogiska forskningen, som levt i alltför nära symbios med beslutsfattandet, har också bidragit.

Diskussionen om den svenska skolans förfall fortsätter att engagera DN:s läsare. I gårdagens tidning beskrev Maciej Zaremba hur synen på läraryrket har förändrats och hur många kompetenta lärare som försvunnit.

Hur kunde det gå så illa? En lång rad faktorer har förstås medverkat till att de ämneskunniga lärarnas ställning successivt har underminerats i skolan.

I Zarembas artikel beskrivs hur Gösta Brodin, skolstyrelsens socialdemokratiska ordförande i skånska Åstorp i början av 1980-talet, bedrev en framgångsrik kampanj mot lärarnas arbetsvillkor.

Brodin var en fullfjädrad populist som framställde lärarna som ett överbetalt och privilegierat skrå av pennalister. Zaremba konstaterar i en träffsäker iakttagelse att Brodins angrepp på en hel kår skapade ett politisk momentum som beredde vägen för dåvarande skolminister Göran Perssons ödesdigra kommunalisering av skolan.

Många beslutsfattare, på lokal och central nivå, har skäl att begrunda sitt ansvar för att lärarrollen undergrävts. Men det politiska systemet har ändå reagerat på krissymtomen: studieresultat som sjunker, oordning i klasserna och svårigheter att locka studenter till läraryrket.

Att utbildningsminister Jan Björklund har nått framgång beror till stor del på att han tidigare än många andra såg vad som hände i skolan och lyckades formulera politiska svar. Det kommer visserligen att ta tid att vända utvecklingen, men den nya lärarutbildning och de reformer som redan beslutats ger förhoppningsvis resultat efter hand.

Men krisen beror inte enbart på politiskt fattade beslut. Forskarna har också ett ansvar för att lärarnas viktiga uppdrag förändrats. Många av dem banade väg för att katedern försvann och undervisning blev ett fult ord.

De svenska pedagogernas storhetstid inträffade under 1940- och 50-talen. Forskarna medverkade i de utredningar som föreslog de stora skolreformerna och bidrog därmed bland annat till att den nioåriga enhetsskolan inrättades. På den tiden kunde forskarna hjälpa politikerna att se längre.

Men under 1960- och 70-talen blev relationen med beslutsfattarna alltför intim. Forskningen inriktades på att ge handfasta råd om till exempel läroplanernas utformning. Det saknades utblickar och internationella jämförelser, vilket bidrog till att avskärma den pedagogiska forskningen från omvärlden. Om forskarna ägnat sig mer åt jämförande studier skulle kanske en del misstag ha kunnat undvikas.

Resultatet av den självvalda isoleringen har också blivit att svensk pedagogisk forskning inte kan hävda sig internationellt. Vid jämförelser och utvärderingar får många pedagogiska institutioner usla resultat. Det har i sin tur medfört att till exempel universiteten i Lund och Umeå har lagt ned pedagogik som självständigt ämne och i stället fört samman det med andra.

Men forskarna behöver inte ställa sig i skamvrån för det. Att akademiska discipliner utvecklas men sedan krymper är inte konstigt.

Det skulle däremot vara intressant och en smula klädsamt om pedagogerna frågade sig själva om, och i så fall hur, de har bidragit till att dra undan mattan för de ämneskunniga lärarna i skolan.

En mer självständig, mer kvalificerad och mindre följsam skolforskning behövs dessutom i framtiden. Med tanke på den senaste tidens alla reformer och den pågående omvälvningen av den svenska skolan kommer det att behövas forskare som vågar presentera politiskt obekväma resultat när saker går snett.