Pensionsåldersutredningen, som kom med sitt slutbetänkande på tisdagen, bör nu ha lagt grunden till en seriös diskussion. Förslagen bygger på enkel ekonomi.
Medellivslängden ökar och allt fler blir allt friskare längre upp i åren, vilket förstås är positivt. Men utan förändringar skulle samtidigt allt färre arbeta jämfört med hur många gamla det finns. Följden skulle bli sjunkande pensioner. Dessutom lär växande ambitioner för vård, skola och äldreomsorg kräva en hög sysselsättning.
Utredaren Ingemar Eriksson har säkert rätt i att de flesta numera förstår det. Ändå går åtta av tio i pension vid 65 års ålder, eller tidigare.
Han vill nu i första hand göra det möjligt att jobba till 69 år, mot 67 i dag. Många kan, och ska därför få det. Men den riktiga nymodigheten är införandet av en riktålder: en rekommenderad pensionsålder som anpassas efter medellivslängden. Den som går tidigt ska veta att pensionen blir klen. Alla system ska synkroniseras så att gränserna följer med uppåt.
Stämmer prognoserna höjs riktåldern till 66 år från 2019, 67 från 2022 och 68 från 2038. Som synes dröjer det ändå innan särskilt många jobbar vid 75.
Men det finns problem. Människor med tyngre jobb kanske inte kan arbeta längre, för att kroppen inte orkar. Kontorsråttorna får kanske svårt att vara tillräckligt kreativa och lära nytt. Åter andra vill hellre göra något de tycker är roligare. Då håller inte självklart argumentet att arbetet också ger stimulans och fungerar som ett slags sjukförsäkring.
Delvis handlar det om pedagogik. Normer och beteenden behöver skifta så att samhället som helhet klarar försörjningsbördan. Vissa hinder mot att fortsätta jobba måste också rivas, det kan vara lagar eller avtalsparagrafer, eller att arbetsgivare inte orkar hantera anställdas krav på flexibilitet. Därtill krävs ekonomiska incitament och stöd av olika slag.
Utredningen föreslår flera satsningar på arbetsmiljö. Det kan behövas anpassning av arbetsplatser till äldres behov, liksom utökade möjligheter till variabla scheman. Åldersdiskriminering ska motverkas, så att det blir lättare att både få och behålla jobb.
Att forska och mäta först är viktigt, vilket utredningen betonar, i stället för att klippa till direkt med lagar. Svårigheterna ska heller inte underskattas; på sista raden finns ofta räkningar att betala. Och även om LO tenderar att se väl mekaniskt på arbetsmiljöbrister som företagens skuld, har man rätt i att åtskilliga organisationer är hårt slimmade och redan ställer krav som många anställda har svårt att nå upp till.
Alla kan inte ha samma jobb hela livet, och i många fall är det rena fördärvet för entusiasmen. Men att säga att karriärbyten vore bra är inte samma sak som att arbetsmarknaden tillåter det. Ökade möjligheter till studiestöd även i högre ålder är ett gott förslag, men det är inget givet vägval att sätta sig på skolbänken vid 55 hur dåligt man än trivs på sin arbetsplats.
Således finns med nödvändighet ett inslag av teoretiserande i utredningen. Samhället behöver fler som jobbar, men det övertygar inte alla individer.
Skattesystemet är ingen huvudfråga denna gång, men det måste uppmuntra människor att arbeta i alla skeden av livet. Äldre ska ha incitament för att fortsätta, men det måste löna sig att jobba även för yngre. Och studenter får gärna slutföra sin examen tidigare; en förlängning av arbetslivet kan faktiskt också ske i början av det.
Pensionsöverenskommelsen från 90-talet, som de fyra allianspartierna och Socialdemokraterna står bakom, har visat sig relativt robust. Den breda parlamentariska enigheten behövs även om pensionsåldern.