Många medel kan användas i slaget om att vinna en debatt. En vanligt förekommande metod är att beskriva sin motståndares argument på ett sätt som har svag eller ingen koppling till verkligheten.

Myt att socialt trygg är lika med arbetsskygg", var rubriken på en artikel av sjukförsäkringsutredaren Anna Hedborg och sociologen Ingrid Esser på onsdagens DN Debatt. Och i brödtexten upprepades tesen att de generösa svenska ersättningssystemen inte gör människor avogt inställda till ett yrkesliv.

Ursäkta, men vem har påstått det? I diskussionen om sjuktalen finns det knappast någon som hävdat att goda ersättningssystem automatiskt leder till att människor slutar arbeta. Om så vore fallet skulle Sverige vid det här laget stå stilla. Men uppenbarligen går ett par miljoner medborgare till jobbet varje dag.

Det finns inte en orsak till detta, lika lite som det finns en förklaring till att ett av världens friskaste länder plötsligt blivit ett av de mest sjukskrivna. En del människor stimuleras av sitt jobb, medan andra ser det dagliga harvet som ett nödvändigt ont. En del är frånvarande därför att de drabbats av en allvarlig sjukdom, andra utnyttjar systemen trots att de har arbetsförmåga.

Den intressanta frågan är inte varför den stora massan svenskar arbetar, utan hur det kan komma sig att så många lämnat arbetsmarknaden under de senaste decennierna. Varför exploderade till exempel sjukskrivningarna år 1999? Och hur ska man förstå att antalet förtidspensionärer ökat från 145 000 år 1960 till 550 000 i dag?

Anna Hedborgs medförfattare Ingrid Esser har det senaste året spritt budskapet att starka sociala skyddsnät ökar arbetsmotivationen. Tydligen ska vi tacka den svenska välfärdsstaten för att sysselsättningsgraden är relativt hög i en internationell jämförelse.

Men faktum är att svenskarna arbetade rätt flitigt också före 1950 och den stora expansionen av bidragssystemen. Som Assar Lindbeck påpekat var det inte den skattefinansierade tryggheten som framkallade den starka arbetsmoralen. Sådana normer var utbredda och förankrade i samhället långt tidigare, bland annat därför att det var svårt att överleva utan förvärvsinkomster. Till saken hör också att kyrkan, skolan och andra institutioner bidrog till att upprätthålla denna inställning.

I antologin "Den problematiska tryggheten" (SNS) påminner DN-kolumnisten Anders Isaksson om hur socialdemokraterna så sent som på 1940-talet var skeptiska mot de liberalas förlitan på staten. Bernhard Eriksson, ledande socialpolitiker vid sidan av Gustav Möller, varnade för att "en understödstagareanda kunde framskapas". Den sociala tryggheten måste villkoras till medel som främjade den enskilde medborgarens ansvar och intresse för att själv försörja sig på arbete. Staten skulle inte bli "utdelare av gåvor".

Så vad skulle Eriksson ha sagt om dagens Sverige? Välfärdsstatens utbyggnad skedde under efterkrigstiden, och dess effekter på människors beteende kom långt senare. De negativa konsekvenserna, i form av överutnyttjande och fusk, blev synliga först under 1980- och 90-talen. Eriksson skulle förmodligen ha observerat hur detta skapat just de attityder och vanor som han varnade för.

Den sociala stigmatiseringen av att inte arbeta har minskat radikalt, särskilt i vissa delar av landet. I en del kommuner har det bildats en kritisk massa som gjort det legitimt att "leva på kassan".

På gott och ont anpassar sig människor till den rådande ordningen. Många betalar sin mat på Konsum även om kassan en dag är obemannad. Men det finns också de som väljer att gå rakt mot utgången.

På motsvarande sätt är det med välfärds-
systemen. Valet mellan arbete och icke-arbete har individualiserats i Sverige. I takt med
socialförsäkringarnas utbyggnad har det blivit mer frivilligt än tvingande.