Ekonomiska tillskott är alltid populära bland de närmast berörda. För landet som helhet är inriktningen på satsningarna viktigare än beloppen. Politik är inte en tävling i vem som tar i mest. Skickligheten ligger i att identifiera viktiga samhällsproblem och att hitta effektiva sätt att göra något åt dem.

Folkpartiledaren Jan Björklund tog i sitt sommartal i Göteborg upp både forskning och infrastruktur. Tanken att vi i Sverige måste våga välja ut vissa lovande forskare och ge dem mycket mer resurser än andra har Björklund framfört många gånger tidigare. Mer överraskande var hans utspel om tågtrafiken.

Folkpartiet har tidigare visat intresse för höghastighetsbanor. Men i Göteborgstalet förordade Björklund i stället att man genom utveckling av det befintliga järnvägssystemet ska höja maxhastigheten från 200 till 250 kilometer i timmen.

Han var också tydlig med att drift och underhåll nu måste ges högsta prioritet.

I ett land där stora störningar i järnvägstrafiken inträffar gång på gång, vinter som sommar, finns ingen annan rimlig slutsats. Politikens huvudfokus måste under överskådlig tid ligga på åtgärder som kan få det järnvägsnät vi redan har att fungera.

Det viktiga är inte på vilket konto pengarna hamnar, om de bokförs som drift, underhåll eller nyinvestering. Självklart finns flaskhalsar i systemet som behöver byggas bort. Men allt måste nu underordnas den övergripande frågan: Vad krävs för att vi ska få ut mer av det järnvägsnät vi har och – framför allt – kunna lita på att tågen kommer fram i tid?

Björklund pekade i sitt tal på möjligheten att räta ut kurvor i det befintliga nätet. Säkert finns avsnitt där det vore väl använda pengar. Den stora potentialen ligger dock knappast i en enskild åtgärd utan i det målmedvetna sökandet efter förbättringar som tillsammans höjer kapaciteten och gör systemet mer robust.

I början på året presenterades slutrapporten från projektet Gröna tåget som varit ett samarbete mellan Trafikverket, industrin, tågoperatörer och forskningsinstitut. Huvudslutsatsen var att det finns stor effektiviseringspotential.

Redan med en måttlig upprustning av dagens järnvägsnät kan maxhastigheten höjas från 200 till 250 kilometer i timmen. Därmed kommer man ner i en restid på 2,5 timmar mellan Stockholm och Göteborg.

Vilken typ av lok och vagnar som väljs har stor betydelse. Signalsystemet likaså. Mycket hänger på logistiken och själva samspelet mellan järnvägens olika delar.

Att infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) välkomnade Folkpartiledarens utspel (DN 13/8) visar att det har goda möjligheter att sätta avtryck i regeringens gemensamma politik.

Björklunds förslag framstår dessutom som en naturlig fortsättning på den infrastrukturpolitik regeringen redan fört. Den har gjort stora tillfälliga satsningar på underhåll och reparationer.

Kapacitetsutredningen som kom i våras genomsyrades av ett systemperspektiv. Den handlade mer om hur vi kan få ut så mycket som möjligt ur den infrastruktur vi redan har än om nyinvesteringar.

Oppositionen kommer säkert att fortsätta beskriva regeringen som järnvägsfientlig och omodern. Det hade varit välförtjänt om regeringen inte bara var återhållsam med nysatsningar utan också snålat på underhållet.

Nu när regeringens järnvägspolitik utgår ifrån en klar analys av problemen ligger bevisbördan hos oppositionen: Vad har vi för glädje av nya spårförbindelser när ingen kan lita på att tågen rullar?