I dag firas Europadagen i många av unionens medlemsländer.
Allt sedan Frankrikes utrikesminister Robert Schuman den 9 maj 1950 presenterade Kol- och stålunionen har dagen uppmärksammats som en symbol för det europeiska samarbetet. Det har gått bättre än vad dåtidens politiker antagligen ens vågade hoppas.
Den europeiska kontinentens gamla krigssargade nationer har lärt sig att lösa sina konflikter utan att använda vapen. En gemensam marknad har bidragit till tillväxt och ett allt närmare politiskt samarbete över gränserna.
När den ena diktaturen efter den andra föll var ”Europa” en paroll som låg till grund för människors vilja att bygga öppna och demokratiska samhällen.
Därför markerar den 9 maj början på en utveckling som har gjort Europa mer demokratiskt, enat, fredligt och ekonomiskt framgångsrikt.
Men var finns i dag den politiska viljan att försvara det som uppnåtts?
De populistiska partier som för närvarande går framåt på många håll i Europa bygger delvis sin propaganda på Brysselmotstånd. Retoriken är grov och innehåller en lång rad missuppfattningar och felaktigheter. Men i stället för att anta utmaningen duckar många politiska ledare och mumlar som om de delvis höll med. I stället för att försvara samarbetet försöker alltför många politiker vinna politiska poäng på att låta lite lagom Brysselkritiska.
Men utvecklingen innehåller en paradox. För samtidigt – men i det tysta – fortsätter den europeiska integrationen. Och under det senaste året har det gått fort.
Den ekonomiska krisen har föst EU-länderna ännu närmare varandra. När Grekland och andra euroländer fick akuta betalningssvårigheter sattes det i gång en räddningsaktion som har vuxit och lett till en djupare förändring av det ekonomiska samarbetet än vad de flesta för bara ett år sedan trodde var möjlig.
För närvarande slutförhandlas ett helt paket av lagar och andra bestämmelser som sammantaget liknar ett skelett för gemensam ekonomisk politik i EU.
Den hårda kärnan består av sex förordningar och direktiv om alltifrån tuffare budgetdisciplin, övervakning och sanktioner. En så kallad Europeisk semester (planeringstermin på svenska) ska också införas, vilket innebär samordning av de 27 medlemsländernas budgetprocesser.
Dessutom inrättas en lösligare konkurrenspakt (kallad europluspakten) och en permanent räddningsfond för euroländerna.
Beslut om allt detta har redan fattats av EU:s finansministrar och av Europaparlamentet. Nu förhandlar kommissionen, rådet och parlamentet om frågor där det finns skilda ståndpunkter. Allt ska vara klappat och klart i juni.
Samtidigt som den europeiska populismen går framåt tas det alltså ett par ordentliga kliv framåt på väg mot en politiskt alltmer sammansvetsad union.
Gapet mellan retoriken och det som sker i verkligheten vidgas – vilket i sig utgör ett växande problem.
Visst finns det mycket som måste bli bättre i EU. Den byråkratiska klåfingrigheten är ofta irriterande och oförmågan att till exempel göra något åt kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter är upprörande.
Samarbetet kan och måste förbättras. Men det behövs politiker som försvarar unionen och vågar bemöta populisternas tomma men farliga argument.