Huvudledare

Försvara pressfriheten

Det som utspelades i den brittiska tidningen Guardians källare i juli i år kan som bäst beskrivas som tragikomiskt. Hårddiskar med information slås, efter en regeringsrepresentants önskemål, sönder under överinseende av säkerhetstjänstemän. Trots att både de utsända, och den chefredaktör som tvingats gå med på förstörandet, vet att det finns kopior.

Händelsen är därför i första hand symbolisk, vilket inte gör den mindre allvarlig.

Den kan tolkas på två sätt. Å ena sidan har vi en stat som arrogant och iskallt visar sin makt. Å andra sidan ser vi hur maktlös samma stat kan vara i den digitala tidsåldern. Informationen – som makthavarna vill krossa, strypa, spärra in – har vingar.

Men det är naturligtvis oroväckande att maktens arrogans är så tydlig att en regering i en västerländsk demokrati kan, bildligt talat, skicka torpeder med släggor till en av landets mest ansedda tidningsredaktioner.

Journalistikens grunduppgift är att bevaka makten. Maktens grunduppgift är att skydda medborgarna. Det är inte första gången dessa två uppgifter kommer i konflikt. Däremot är det inträffade ett frapperande exempel på hur makten överskrider de moraliska gränserna i medborgarskyddets namn. Den brittiska ministären under David Cameron sätter ett farligt prejudikat.

I går publicerades ett öppet brev till Cameron, undertecknat av chefredaktörerna för fyra tongivande skandinaviska tidningar – Dagens Nyheter, norska Aftenposten, finska Helsingin Sanomat och danska Politiken. I brevet skriver publicisterna att attacken mot Guardian, som också omfattade åtta timmars förvar och förhör av partnern till en Guardianjournalist, ”kan få följder långt utanför Storbritanniens gränser och undergräva den fria press­en i hela världen”.

För visst är det så att affären, om än allvarlig nog i sig, framför allt är ett symtom på något än värre. I terrorkampens namn inskränks demokratin och dräneras på innehåll.

Det finns sorgligt många exempel. Stater, myndigheter och bolag trappar upp jakten på visslare som larmar om missförhållanden. Privata storföretag som Google, Microsoft och Facebook viker sig ryggradslöst och i tystnad för statliga påtryckningar och lämnar ut uppgifter som deras användare trodde var privata. Regeringar utnyttjar flygplatsernas transitområden som ett slags Guantánamobaser i miniatyr där inga lagar gäller och medborgarna saknar skydd.

Just nu går ”We steal secrets”, en dokumentär om Julian Assange och Wikileaks, på svenska biografer. Den ger bakgrunden till affären Manning och de läckor som fått regeringar att trappa upp den integritetskränkande övervakningen. Där talas om begreppet ”noble cause corruption”, alltså det ädla syftets korruption. Innebörden är att själv utföra handlingar som man hade fördömt om någon annan stått för dem.

Med andra ord: När regimerna i Kina eller Iran låter krossa tidningars hårddiskar och förfölja journalister är det för att länderna är diktaturer. När vi själva gör det är det för att försvara demokratin.

Storbritannien och USA är inte bara två av världens mäktigaste stater. De är också, trots många försyndelser, den moderna historiens starkaste försvarare av frihet och demokrati. Just den kombinationen – styrkan och traditionen – gör det extra allvarligt när dessa stater angriper informations- och tryckfriheten.

Nu har den brittiska regeringen med David Cameron i spetsen mycket att förklara. Och Fredrik Reinfeldt, som ofta talat om sina goda relationer med just Cameron, en hel del att kommentera.

Vad anser den svenska regeringen om attackerna mot tryckfriheten i Storbritannien?

Ämnar Reinfeldt eller utrikesminister Carl Bildt att protestera mot sönderslagna hårddiskar och förföljda individer, och i så fall i vilken form?