Ledare

Försvara viktigare än förstå

DN 20/3 2016. Det ryska hotet mot omvärlden blir allt starkare. Ändå finns det svenskar som hävdar att det viktigaste är att "förstå" Putin.

Det ryska hotet mot omvärlden, inklusive Sverige, blir allt starkare. Ändå finns det svenska debattörer som väljer att ursäkta Putins agerande och hävdar att det viktigaste är att ”förstå” honom.

Säpos årsbok som presenterades i veckan är oroande läsning. Ryssland ägnar sig förutom åt spioneri också åt att ”påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen”. Säpo drar slutsatsen att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”.

Den bilden får ytterligare stöd av en ny skrift från näringslivets tankesmedja Frivärld: ”Trolltider – varning för rysk desinformation”. Där skildras hur Kreml blivit allt skickligare på att använda informationen som vapen. Natos tidigare pressofficer Ben Nimmo ger sin version av hur propagandan fungerar – hur Kreml skapat sin egen berättelse om Europa post kalla kriget:

”Narrativet utgår från tesen att USA försöker ta över hela världen och att endast Ryssland har modet och styrkan att stå emot”.

Säkert bidrar bilden av ett aggressivt USA till att ge Vladimir Putin sympatisörer även i väst. Det är en föreställning som vinner genklang inte minst hos delar av den traditionella vänstern, som fortfarande ser Washington och Moskva som lika goda kålsupare och Nato som en aggressionspakt.

Då blir det lättare att blunda för de hårresande kränkningarna av mänskliga rättigheter som Putin bedriver på hemmaplan, med attacker på medier, mord på och trakasserier av oppositionella och en hatisk retorik mot hbtq-personer.

Hur den svenska falangen av Putinapologeter resonerar framgick på ett seminarium på Utrikespolitiska institutet i torsdags. Rubriken löd ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?” Panel var Carolina Vendil Pallin vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Jan Leijonhielm, före detta chef för Rysslandsstudierna vid samma institut.

 

Säkert bidrar bilden av ett aggressivt USA till att ge Vladimir Putin sympatisörer även i väst.

 

Åhörarna i den fullsatta salen fick information som väl inte var ny men desto mer deprimerande. Putinregimen strävar efter att etablera en ny säkerhetsordning. Nato ska undermineras. Gränserna för vad som är krigföring flyttas stadigt med hjälp av informationskampanjer, propaganda och, i nödfall, små gröna män.

Putin har inga egna politiska reformer att erbjuda, i stället ser vi ökad repression, upptrappad personkult – och inte minst ett spelande på det påstådda yttre hotet mot Ryssland.

Presidentens maktställning är till stor del beroende av detta hot. En graf ur tidskriften Economist som visades på seminariet åskådliggjorde hur hans då sjunkande popularitet gjorde en raketstigning vid annekteringen av Krim.

Mer än de flesta länder bedriver Ryssland inrikespolitik genom sin utrikespolitik. Nu är Putins mål att landet åter ska bli starkt och fruktat och att det gamla ryska imperiet ska återskapas med hjälp av dominans över närområdet.

Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.

Argumenten är de vanliga: Vi måste förstå Kremls oro för ett expanderande Nato. Rysslands militära budget är mycket mindre än USA:s, för att inte tala om Natos. Det är ju inte bra att journalister mördas eller att Putin anfaller länder som Georgien och Ukraina, men vi måste analysera varför han är så nervös och försöka nå den avspänning som vi hade i Europa under 1990-talet.

Motargumenten är, eller borde vara, självklara. Med vilken rätt skapar Ryssland en ”intressesfär” som dess grannländer inte vill ha med att göra? Ingen tvingar folk som det georgiska eller ukrainska att gå med i Nato eller EU – så varför ska vi låta Ryssland tvinga dem att avstå?

1990-talet och 2000-talets början var mycket riktigt en period av avspänning och nedrustning. Det som har förändrats därefter kan helt tillskrivas Kremls agerande, med invasioner, hätsk retorik, hotfullt uppträdande och ett eskalerande propagandakrig.

Kärnan i resonemanget hos Putins svenska vänner är att det inte är ens fel att två träter. Men det kan det visst vara. Nato hade ingen anledning att träta med Ryssland och gjorde det heller inte. Men Vladimir Putin valde att med våld ändra spelreglerna för den europeiska säkerhetsordningen, och vi bör alla vara oroliga.

DN Ledare. 20 mars 2016