Självklart måste även jurister kunna delta i debatten om rättskipning. Men gårdagens beslut att åklagare Rolf Hillegren inte längre ska hantera sexualbrott är klokt.
Har en åklagare rätt att tycka vad han vill? Och har han rätt att uttrycka sina åsikter offentligt även om de kolliderar med svensk lag och allmän rättsuppfattning?
Detta är grundfrågan i den laddade debatt som följt efter kammaråklagare Rolf Hillegrens famösa uttalande om att påtvingat sex inom en relation mer liknar en ordningsförseelse än en våldtäkt (SvD 14/8).
Det finns inget självklart svar på den frågan. Lika lite som det finns ett givet svar på frågan om vad lärare eller tjänstemän på migrationsverket får tycka och göra. Grundprincipen måste ändå vara densamma: Man får rösta på Sverigedemokraterna, man får lägga ut nakenbilder av sig själv på nätet och man får tycka att våldtäkt inom en relation inte är någon ”riktig” våldtäkt.
Det är när åsikterna påverkar yrkesutövningen som det blir problematiskt.
Allt är förstås relativt. Möjligheten att utföra sitt arbete på ett korrekt sätt handlar också om förtroende. Det är till exempel svårt att se att någon som öppet förnekar Förintelsen skulle kunna arbeta som lärare. Eller att en förespråkare för sharia skulle kunna fungera inom svenskt rättsväsende.
När det gäller vissa åklagares överslätande syn på våldtäkt kan man tänka sig två problem. Det ena är att en kvinna anmäler en våldtäkt, att en åklagare utses och att kvinnan känner igenom honom som en ”våldtäktsförnekare”. Och att hon därmed inte tror sig få en rättvis prövning.
Det andra, mer allvarliga och troligare, är att den anmälande kvinnan inte känner till samtliga juridiska debatter som förts de senaste decennierna – men att åklagarens uppfattning eller kulturen vid den enskilda åklagarkammaren faktiskt påverkar handläggningen. Rolf Hillegrens uttalande måste ses i denna kontext.
Åklagarkammaren i city, där Hillegren tjänstgör, är den enhet som enligt forskning från 2007 år efter år visar det sämsta resultatet när det gäller uppklarade våldtäkter. I city nådde 93–96 procent av anmälningarna aldrig rättslig prövning. I söderort var den siffran 78 procent. Rikssnittet hamnade på 88 procent (DN 22/10-07).
Fyra kammaråklagare vid just denna kammare gick i samma veva ut i en debattartikel där de skrev att ett av huvudproblemen i sexmål är att målsägande ”inte har mer att bidra med än att hon har en känsla av att hon våldtagits därför att hon vaknat i fel säng” (SvD 13/9-07).
Möter man anmälande kvinnor med den utgångspunken så är det inte så konstigt att det knappt blir några rättegångar, förundersökningar eller ens förhör med utpekade gärningsmän.
En av artikelförfattarna var Rolf Hillegren. En annan var Anders Sundholm. Han var åklagare i det så kallade Rissnemålet där en redlöst berusad 14-årig flicka drogs in i ett parkeringsgarage av ett pojkgäng som sedan turades om att ömsom staga upp henne mot en vägg och ömsom våldta/sexuellt utnyttja henne. I sitt förhör med flickan – i lagens mening ett barn – frågade Anders Sundholm flickan om vad som hänt, om det varit ”något kul?”. Flickan bröt ihop och fick köras till psykakuten (DN 12/10-07).
Det är på besvärande statistiska fakta och på konkreta händelser som dessa åklagares förmåga att sköta sitt arbete i första hand ska bedömas. I det perspektivet var det en nödvändig förtroendeåtgärd att Hillegren inte kommer att hantera sexualbrott under den tid han har kvar till pensionen.
DN