Inget vet hur stort det totala fusket inom socialförsäkringarna är. Däremot vet man en del annat. Som att det vid en hypotetisk nivå på en eller ett par procent ändå rör sig om enorma summor eftersom så stor del av våra pengar passerar socialförsäkringen.

Vidare vet man att det för legitimiteten är viktigt att fusket bekämpas och att Försäkringskassan, politiker eller rätts­väsende inte bortförklarar eller ser mellan fingrarna på oriktiga utbetalningar. Och så vet man att ”Peter”, som figurerar i dagens tidning, och hans kriminella vänner inte precis är några udda fåglar i fuskutredningar. Här finns dubbla skäl för samhället att agera.

Dels förstås för att det är stötande att någon som är tillräckligt frisk för att ägna sig åt grov organiserad brottslighet sam­tidigt anser sig för sjuk för vanligt löne­arbete. Dels för att det finns ett värde i att komma åt den organiserade brottslig­heten där det går. Det ska vara besvärligt att vara yrkeskriminell. Det är bättre att jaga notoriska värdetransportrånare för obetalda p-böter och skattebrott än att inte jaga dem alls.

Så här arbetar polisen sedan ett par år tillbaka. Genom att på alla tänkbara sätt ligga på och flåsa Sveriges grövsta brottslingar i nacken. Försäkringskassan är en del av detta samarbete och på ett par håll i landet finns särskilda enheter med specialanställda som arbetar just med denna grupp. Det är en utmärkt strategi. Frågan är om det räcker eller om mer finns att göra.

På nyhetsplats berättas om enskilda läkare som skriver sjukintyg på beställning och om hur sekretessregler gör det svårt för Socialstyrelsen att utöva sitt tillsynsansvar och dra in läkarlegitimationen för fifflande läkare. Men är reglerna verkligen något större problem i det här sammanhanget?

Läkarkåren skriver underlag för sjuk­intyg som sedan ska prövas mot arbetsförmåga av Försäkringskassan. Så har lagen sett ut länge, men i praktiken var det först för några år sedan kassan började intressera sig för att följa den. Tidigare var en läkarsignatur så gott som lika med sjukpenning. Så är det inte längre.

Och så länge Försäkringskassan vet vilka de generöst intygsskrivande läkarna är så blinkar varningslampan när ett nytt, tvivelaktigt intyg kommer in. Att Socialstyrelsen på grund av sekretessregler inte kan plocka fram journaler på alla som behandlats av en läkare på svarta listan och som därför har svårt att se systematiken är ett mindre problem eftersom intyget bara är rådgivande. Om Försäkringskassan gör det den ska är ingen skada skedd.

Då finns det andra situationer där denna brist på helikopterperspektiv kan vara ett större problem. Det finns inte motsvarande tröskel för läkare som är frikostiga med att skriva ut beroendeframkallande läkemedel. Ett recept är inte rådgivande underlag, utan ett slags verkställighets­order. Och där finns därför ett större behov av ett rejält tillsynsansvar. Det är möjligt att det sammantaget finns skäl att på nytt väga sekretesslagstiftningens fördelar mot dess nackdelar. Men då är det i alla fall inte fusket inom sjukförsäkringen som väger tungt.