I rapporterna efter förra veckans stormiga toppmöte i Bryssel drunk­nade nyheten om att EU håller på att få sin 28:e medlem.

Ett anslutningsavtal undertecknades med Kroatien och om allt går enligt plan blir landet en del av EU den 1 juli 2013. Men först ska det hållas folkomröstning. I slutet av januari nästa år väntas det kroatiska folket säga sitt och det är inte givet att det blir ett ja.

De senaste opinionsmätningarna visar att ungefär 52 procent anser att landet hör hemma i EU. Motståndarna hävdar att Kroatien gått med på alltför många krav från Bryssel. I nationalistiska kretsar är bitterheten fortfarande stor över att regeringen i Zagreb överlämnade personer som anklagas för krigsförbrytelser av FN:s tribunal i Haag.

Dessutom ska avtalet godkännas av Sverige och alla andra länder i nuvarande EU. Det är alltså för tidigt att börja fira. Ändå talar det mesta för att det blir ett ja i Kroatien och att alla nuvarande medlemmar säger välkommen in i klubben.

Att EU trots ekonomisk kris och illa fungerande valutasamarbete har fortsatt dragningskraft visar vilken viktig kraft unionen kan vara.

Under förhandlingarna om medlemskap har Kroatien genomfört stora förändringar som gjort landet mer demokratiskt, rättssäkert och öppet.

En hel del återstår, men missnöjet med den utbredda korruptionen har också fått inrikespolitiska följder. Förhoppningsvis kommer den nyvalda center-vänsterregeringen att hålla sina löften och göra mer för att lösa problemen.

Det förändringstryck som uppstår när ett land vill bli EU-medlem har därför stor betydelse för hela Europa. Viljan att få tillgång till den inre marknaden och sitta med vid borden där besluten fattas har förändrat den europeiska kontinenten till det bättre under 60 års tid.

I kön bakom Kroatien står dessutom många fler länder som vill komma med. Ytterligare nio stater har antingen inlett förhandlingar eller fått ett slags inledande löfte.

Island har redan kommit en bra bit på väg och i slutsatserna från toppmötet förra veckan sägs att Montenegro snart får påbörja förhandlingar. Men Serbien får vänta till mars på ett besked. Och när det gäller Turkiet verkar samtalen ha kört fast riktigt ordentligt.

Under ytan av fortsatt enighet talar dessutom allt fler om att det behövs ett stopp för fortsatt utvidgning. I kretsen av unionens utrikesministrar är Carl Bildt en av få som fortfarande förespråkar en fortsättning.

Det är begripligt att länder med den gemensamma valutan tycker att de har nog med egna problem. Om inte euron kan räddas lär det inte finnas vare sig politisk kraft eller ekonomisk styrka att ta emot fler.

Eurons överlevnad handlar om mycket mer än valutan. Det vore ett historiskt nederlag om dörren till EU stängs.