Bilderna från den 9 november 1989 har för alltid etsat sig fast. Människor som väller över gränsstationerna i Berlin. Glädjetårar och oförställd lycka. Sveriges Televisions reporter och fotograf var på plats för 20 år sedan och bilderna visades igen i lördags kväll, under en väl sammansatt temasändning om murens fall.
Det är underbara scener. En av alla dem som intervjuades var en äldre kvinna som med tårfyllda och glada ögon förklarade: Detta är en vändpunkt.
Och så var det. Muren föll och historien vände till det bättre. Diktaturerna föll och den som mot förmodan fortfarande inte har förstått hur destruktiva de kommunistiska systemen var bör läsa årets Nobelpristagare i litteratur. I Herta Müllers böcker framgår hur det kommunistiska förtrycket förgiftade hela samhällslivet.
Tysklands återförening innebar också början på hela Europas nya enhet, även om det dröjde mer än 15 år innan EU:s stora östutvidgning kunde slutföras.
Men omvälvningarna som inleddes för 20 år sedan är inte över. Europa kan inte slå sig till ro, trots att taggtråden och teglet som delade Berlin mitt itu och alla dess beväpnade vakter och skällande schäferhundar är borta.
En av lärdomarna från 1989 borde vara att ge de medborgerliga fri- och rättigheterna en mer framträdande plats i unionens politik. Det är rimligt att ställa tydligare krav på medlemsländerna inom dessa avgörande områden. EU-länder som inte lyckas ge minoriteter och andra utsatta grupper tillräckligt skydd borde till exempel kunna straffas i någon form.
Det är inte märkvärdigare än att EU-länder som inte följer unionens lagar rörande miljö, handel eller konkurrens kan drabbas av sanktioner.
Tjugo år efter den 9 november 1989 borde EU också veta att murar skapar problem. Det måste ske en förändring av unionens handels-, fiske- och jordbrukspolitik så att fattigare länder i världen kan ta del av handelns välfärdsskapande kraft.
Den pågående omstöpningen av asyl- och migrationspolitiken får inte innebära att unionens länder anpassar sig till det land som har den minst generösa politiken. Det är illavarslande att medlemsländerna hittills framför allt har lyckats enas om förslag som syftar till att hindra människor som vill ta sig in i EU.
Europas dörrar måste hållas öppna för människor som söker asyl från politiskt förtryck. När Italien i somras skickade tillbaka båtar fyllda med flyktingar från bland annat Eritrea borde därför EU-kommissionen ha reagerat med större kraft.
Och utvidgningen som inleddes med Tysklands återförening måste fortsätta. Turkiet och Kroatien förhandlar om medlemskap, Makedonien ska inleda förhandlingar och förhoppningen är att alla länder på västra Balkan så småningom ska bli medlemmar. Det innebär en enorm utmaning som EU måste satsa tillräcklig energi och nödvändiga resurser för att klara av. Alternativet – att EU stänger dörren och vänder sig inåt – vore förödande för hela Europa.
Det finns mycket att förändra och förbättra. Men om EU orkar slå vakt om demokratins och rättsstatens principer och inte bygger nya murar mot omvärlden har unionen fortfarande något att lära hela världen. Samarbetet i EU bygger nämligen på en unik, överstatlig beslutsmetod. Inom vissa områden har medlemsländerna gått med på att avstå en liten bit av sitt självbestämmande. De fattar i stället gemensamma beslut. När länderna har kommit överens måste medlemsländerna följa de gemensamma lagarna. I annat fall kan de i sista hand dras inför domstol och tvingas betala böter.
Det är denna metod som gör EU till en särspräglad internationell organisation. Det är också denna metod som EU-motståndarna avskyr. När president Vaclav Klaus till slut skrev under Lissabonfördraget förra veckan förklarade han bistert att ”Tjeckien har i dag upphört att vara en självständig stat”.
Men Klaus och andra EU-skeptiker har inte förstått unionens styrka. Muren är borta och gränsstationerna har tagits bort, men EU består fortfarande av suveräna demokratiska stater. Med hjälp av den speciella, överstatliga beslutsmetoden kan unionens länder ta itu med problem som inget land kan lösa på egen hand.
Tjugo år efter murens fall borde alltså Europa än en gång inskärpa betydelsen av demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter, minnas murarnas förgänglighet och lära ut den moderna beslutsmetod som kan användas för att försöka hantera demokratiska länders gemensamma angelägenheter.
DN 9/11 2009