Skottlossningarna i Malmö har med rätta givits stor uppmärksamhet. Men man bör akta sig för att redan nu dra långtgående slutsatser om vad det är som sker.
En eller flera personer skjuter mot människor i Malmö. I många fall tycks kulorna riktas mot personer med invandrarbakgrund. Ett och samma vapen har enligt polisen använts vid ”flera” av skjutningarna. Men vad betyder ”flera”? Bara tre? Fem? Eller kanske femton?
Polisen berättar en del. Risken är att vi själva utifrån vår minnesbank av lasermannens härjningar fyller i resten. Därför gäller det i det här läget att hålla huvudet kallt och också lyssna till det polisen inte berättar.
Det är ännu oklart hur de cirka 15 ouppklarade attackerna som nu nämns hänger ihop. Oklart är också hur ofta det grovkalibriga handeldvapen som polisen talar om använts och om det därutöver rör sig om ett vapen för varje dåd. Vid en presskonferens på fredagen sa polisen att det var tveksamt om torsdagens skjutningar har något samband med tidigare. Persiennen i lägenheten där två kvinnor besköts var neddragen och polisen tror därför inte att skytten kunde se vilka som fanns i bostaden. Och i fallet med den 16-åring som säger att en maskerad man skjutit tre skott mot honom hittar man inga spår efter skottlossning.
Börje Sjöholm från polisen säger att utredarna inte utesluter extrema åsikter, men att de heller inte utgår från att det måste vara grunden. Vidare att det egentligen kan röra sig om hur många gärningsmän som helst.
Man ska minnas att vissa av attentaten ligger mer än ett år tillbaka i tiden. Att polisen inte klarat upp brotten och att brottsoffren är mörka i hyn är förstås inte tillräckligt för att säga att det finns ett samband. Det tycks finnas både likheter och olikheter mellan de olika angreppen.
Uppmärksamheten och den befogade rädsla som nu sprider sig bland människor med icke-nordiskt utseende i Malmö kan trigga en gärningsman, men lika gärna få honom att dra sig tillbaka. Ingen kan i det här läget säga vad som kommer att ske.
Att göra de breda samhällsanalyserna à la lasermannen är alldeles för tidigt. Dessutom: de som nu säger att Sverige i dag påminner om Sverige under Asonius härjningar tycks ha tittat mer på form och yta än på faktiskt innehåll. Svenskar är i dag avsevärt mer positivt inställda till invandrare och invandring. Trots en valdebatt som ibland kom att handla orimligt mycket om Sverigedemokraterna valde 95 procent av svenskarna att inte rösta på det partiet. Så nej, det är fel att säga att Sverige är främlingsfientligt. Däremot finns förstås främlingsfientlighet i Sverige, precis som det finns och funnits överallt.
Men det som också finns och funnits överallt är människor med psykisk sjukdom, skörhet eller udda personligheter. Samhällsklimat och dialog påverkar definitivt människorna som lever i det. Men värt att notera är att Danmark där samtalstonen i invandrardebatten är skyhögt mycket gällare än i Sverige aldrig haft någon ”laserman”.
Det var bra att den nyblivne integrationsministern Erik Ullenhag reste till Malmö för att visa på allvaret i det som sker. Likaså var det klokt av honom att avstå från att dra några politiska slutsatser. Fler borde besinna sig.
Tids nog ska alla frågor ställas. Om sambandet mellan de 15 attentaten är starkt, hur kommer det sig då att polisen väntade ända till i onsdags med att berätta om det? Visst finns skäl att undvika att skapa rädsla i ett samhälle, men om en viss grupp är måltavla för en eller flera frekventa skyttar, så måste skyddsbehovet gå före. Polisen behöver inte gå ut med varningar eller rekommendationer. Människor kan tänka själva. Men för att kunna göra det, och för att själv kunna välja vilka risker man är beredd att ta, måste man få korrekt information.
Senare, men inte nu, ska frågan ställas i vilken mån Malmöpolisen skötte sin informationsplikt.