Frågorna om folkpartiet

I valrörelsen 2002 ställde SVT:s utfrågare Erik Fichtelius samtliga partiledare inför ett dilemma. Folkpartiets Lars Leijonborg fick frågor om svensk invandringspolitik. Det blev några laddade minuter. Skulle han ringa polisen om han visste att någon partimedlem gömde en flykting?

Fp-ledaren svarade ja, trots att det inte är olagligt att gömma flyktingar. Leijonborgs magkänsla sade honom att det var viktigare att stå för ordning och reda än att tala för humaniteten.

Det är möjligt att majoriteten av tevetittarna instämde med Leijonborg. Men för många av hans kärnsympa- tisörer var beskedet förfärande.

Hur kunde ledaren för ett parti som kallar sig liberalt, som historiskt stått för en solidarisk flyktingpolitik, säga att han skulle tjalla på en människa som gömmer sig undan ett utvisningsbeslut? Vad är det för idéer som bär en sådan politiker?

SVT:s dilemma har kommit att prägla bilden av Lars Leijonborg. Det har också bidragit till en grundläggande osäkerhet om vad dagens folkparti egentligen står för. Fler och fler frågar sig om liberalerna blivit ideologiskt urladdade.

Osäkerheten kring folkpartiet är förvisso inte ny - den fanns också under Bengt Westerbergs tid som ordförande. Men då handlade den främst om de olika beskeden i regeringsfrågan.

När folkpartisterna i dag samlas till kommunalt riksmöte i Linköping gäller tvivlet inte den borgerliga identiteten utan den ideologiska kompassen - om den över huvud taget pekar, och i så fall vart.

Medan Westerbergs parti närmast sniffade sig fram till de minst populära idéerna (flyktingvänlighet, högt bistånd, kritik av ny demokrati), har Leijonborg sökt sig mot de mest populära ståndpunkterna (fler poliser, buggning, bättre skoldisciplin).

Sakpolitiskt har flera av förändringarna varit motiverade, men samtidigt har berättigade frågor rests om både drivkrafter och motiv. Debaclet kring övergångsreglerna har stärkt denna misstro.

EU:s utvidgning - som varit en liberal hjärtefråga - skulle plötsligt bromsas när Leijonborg upptäckte att statsminister Göran Persson ändrat åsikt. Internt uttryckte folkpartiledaren till och med en oro för att socialdemokraterna skulle utlysa nyval på frågan om "social turism".

Där fanns ett tyst medgivande om att valframgången 2002 till stora delar berodde på att invand-ringskritiska väljare uppskattat förslaget om språktest. Och de skulle inte skrämmas bort.

Till viss del går hållningen att förstå. Varje partiledare måste kombinera idealism med realism. Den som söker makten kan inte enbart klamra sig fast vid sina vackra principer. Men i Leijonborgs fall har kantringen mot det själlösa tillståndet gått långt.

Det märktes nyligen när han öppnade för ytterligare en folkomröstning om EU, under trycket av en möjlig opinionsvind. Principer fick åter vika för taktik.

Ändå har partiet inte varit framgångsrikt i opinionen sedan hösten 2002, trots att flera förhållanden talade för det.

Moderaterna har gått igenom en svår kris och bytt sin partiledare. Det har även krist-demokraterna gjort. Men Lars Leijonborg lyckades aldrig profilera sig som borgerlighetens givna statsministerkandidat. Efter Fredrik Reinfeldts tillträde tycks dessutom moderaterna vara tillbaka på banan.

Inte heller har folkpartiet utnyttjat det ledarlösa tillstånd som Sverige befinner sig i. Det existerar en statsminister men ingen regering. På papperet finns några statsråd, men de hunsas ständigt av sin chef och uträttar inte mycket av värde.

Detta socialdemokratiska sammanbrott skulle ett effektivt oppositionsparti ha använt sig av för att själv sätta den politiska agendan. Men folkpartiet har inte levt upp till det mandat som gavs av väljarna.

Tillsammans med den idémässiga torka som partiledaren visar upp borde det bekymra de kommunalpolitiker som i dag samlas i Linköping.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut