Europas förenta krafter – det är rubriken på Centerns EU-valtexter. Men att förenas genom euron vill Centern inte ens utreda på länge.
I sitt öppningstal till de 520 ombuden på Centerstämman i Örebro talade Maud Olofsson vällustigt om vikten av att vara modig, att våga tänka om, att våga tänka nytt. Hon sa att hon visste att många medlemmar satte kaffet i halsen när de fick höra att Centern gjort upp i energifrågan med de andra regeringspartierna. Olofsson tackade kollegerna i riksdagsgruppen och partistyrelsen för att de lyssnade (och lydde) så att den ”historiska möjligheten till omställning” togs till vara. Till priset av kärnkraftens bevarande.
– Det är sådant jag kallar mod, sa Maud Olofsson och fick kraftiga applåder.
Senare var kaxigheten som bortblåst. I går förmiddag stod euron på dagordningen och Centern höll sig till traditionen som sattes av den långsittande partiledaren Gunnar Hedlund: Vi i Bondeförbundet har velat och kommer alltid att vela.
Tunga centerpartister som Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund, tidigare partisekreterare, skattetalesmannen Jörgen Johansson och rättstalesmannen Johan Linander har pläderat för att Centern bör byta valutafot och därmed krona mot euro.
Gustav Andersson, landstingsråd i Stockholm, beskrev i höstas stämningsläget på sin blogg.
”Bland ledande centerpartister torde det i dag vara med euron som med kärnkraften – få som egentligen är emot av övertygelse, något fler som inte bryr sig och en majoritet som skulle vilja byta position men inte tror att det går att få med sig partiets gräsrötter”, analyserade Andersson under rubriken ”Centerpartiet bör leda Sverige till euron”.
Han blev sannspådd. Partistyrelsen tordes inte säga att vi sätter i gång en utredning nu om vilka för- och nackdelar Sverige haft av att stå utanför valutaunionen EMU och sätta ett slutdatum för när tankearbetet skulle vara klart. I gammal bondslug anda var förslaget att saken ska utredas, men att arbetet tidigast får börja när finanskrisen är över. Och som sagt, slutdatum var det inte tal om.
De mest europositiva, som riksdagsledamöterna Kerstin Lundgren och Fredrik Federley, vill se en ny folkomröstning senast vid riksdagsvalet 2014. De mest kronpositiva, som de gamla EU-motståndarna Hans Lindqvist och Håkan Larsson, sjöng långsamhetens lov och kronfallets ära. ”Arbetslösheten hade varit högre om vi givit upp vår valuta”, sa Larsson.
Kortsiktigt är det gynnsamt med en flytande krona. Våra svenska pappersbruk kan sälja bättre än våra finska grannars tack vare kronfallet. På lång sikt är det inte bra att fastna med industrier som blomstrar när kronan är låg.
Dessutom blir relationen till grannarna ansträngd, det anses med rätta osolidariskt att berika sig på andras bekostnad. Sverige drar nytta av att EMU existerar och skapar stabilitet i Europa. Lek med tanken att euron inte funnits nu under den ekonomiska krisen – ländernas valutor hade spelats ut mot varandra, staterna hade börjat konkurrera med stöd till inhemska industrier. Om Tyskland och Frankrike börjat handelskriga – då hade lilla exportberoende Sverige legat riktigt risigt till.
Solidaritetsargumentet fanns på Centerstämman. Men det väckte inte anklang.
– För mig är det svenska folket som är det viktiga och hur deras ekonomi ser ut, sa Magnus Larsson från Kalmar.
Europas förenade krafter? Inte då. Den parollen är falsk marknadsföring.
DN