I går slutfördes den över tio år långa fredsprocessen på Nordirland. Det har varit en skakig resa och de sista turerna blev märkliga.
I bland tar historien underliga vägar. Nu tycks det som om två ordentliga medieskandaler har gett fredsprocessen på Nordirland en avgörande knuff. I över tio år har Irland och Storbritannien verkat för att det fredsavtal som antogs 1998 ska implementeras.
Bland de viktigaste målen i det så kallade Långfredagsavtalet var avväpning av de paramilitära grupperna, maktdelning mellan de katolska och protestantiska politiska partierna och avveckling av det brittiska direktstyret. Nordirland skulle få ett eget parlament, en egen regering och styras av sina invånare genom demokratiska val.
Motgångarna har varit många. Den brittiska regeringen har flera gånger tvingats häva självstyret. Det tog lång tid att avväpna IRA. I mars 2009 tycktes dessutom inbördeskriget vara på väg att flamma upp igen när dissidenter inom IRA dödade två brittiska soldater och en polis.
Så illa gick det inte. Men Sinn Fein och DUP (Democratic union party), de partier som tillsammans styr Nordirland, har fram till i går varit oförmögna att lösa de sista avgörande frågorna.
Den ena är överförandet av ansvaret för polis och rättsväsende från den brittiska till den nordirländska regeringen. Det har varit svårt för båda sidor att acceptera ett gemensamt ansvar för lag och ordning. Den ömsesidiga misstänksamheten är stor, även om motståndet har varit störst bland de protestantiska unionisterna. Den andra frågan är ”paradproblemet”.
Sedan 1800-talet har protestantiska grupper firat slaget vid Boyne 1690, då Vilhelm av Oranien besegrade den katolske engelske kungen Jakob II. På en del platser går marschvägarna genom katolska områden, vilket gett upphov till konflikter. 1998 skapades en paradkommission som skulle fatta beslut om vem som skulle få marschera var. Men den accepterades aldrig som legitim av de protestantiska grupperna.
Men i går blev det klart att Sinn Fein och DUP har kommit överens i båda frågorna. En av förklaringarna till den plötsliga förhandlingsvilligheten är att båda partierna nyligen har drabbats av besvärliga skandaler.
Kring jul blev det känt att en av Sinn Fein-ledaren Gerry Adams bröder under lång tid utnyttjat sin dotter sexuellt. Adams ska ha känt till historien och många undrar nu varför han inte ingrep för att skydda sin brorsdotter.
Men Peter Robinson, ledare för det protestantiska partiet DUP, har också haft problem. I början av januari visade det sig att hans hustru, som också är politiker, haft en affär med en fyrtio år yngre man och använt sina kontakter för att ordna lukrativa byggnadskontrakt till sin älskare. Mrs Robinson – anspelningarna på sextiotalsfilmen ”Mandomsprovet” haglar – har försökt begå självmord och vårdas nu på en psykiatrisk klinik.
Häromdagen friades Peter Robinson, som också är Nordirlands regeringschef, från misstanken om att ha varit inblandad i hustruns skandaler. Strax därefter kom beskedet om att Sinn Fein och DUP har enats.
Den 12 april flyttar ansvaret för polis och domstolar från London till Belfast. Den av protestanterna avskydda Paradkommissionen avskaffas också. I stället kommer man att skapa en medlingsgrupp med uppgift att lösa motsättningarna på lokal nivå.
På ett djupare plan är fredsavtalet resultatet av åratal av hårt arbete. Men att nordirländsk politik nu påverkas av skandaler i privatlivet – hur tragiska de än är – framstår som ett hoppfullt tecken på normalisering.
DN 6/2 2010