Ledare

Fredsmöte i krigsskugga

Gaza, tisdag.
Gaza, tisdag. Foto: Khalil Hamra

Det är en sorglig ironi. På tisdagen invigdes ”Israels fredskonferens” i Tel Aviv. Achinoam Nini och Gil Dor sjöng, enligt programmet, sången ”Shalom” och bland ämnena som diskuterades fanns ”Hur kommer vi närmare freden?”

Samma dygn regnade raketer över södra Israel. Landets militär svarade med bomber. Freden tycktes än en gång inte komma en millimeter närmare utan bara rycka längre och längre bort.

Kidnappningarna den 12 juni av tre israeliska ungdomar, som sedan hittades döda, kan ha blivit den tändande gnista som många hade förutspått. Israel hotade med snabb hämnd och den pale­stins­ka terrorrörelsen Hamas, som styr i Gaza, svarade med att utlova hämnd för hämnden – det vanliga mönstret.

När så en palestinsk 16-åring fördes bort och hittades mördad – bränd levande, enligt obduktionsprotokollet – utbröt upplopp i Jerusalem. Dessa har sedan spridit sig. Samma raseri som hos palestinierna finns hos den israeliska befolkningen där många ser kidnappningen och dödandet av de tre tonåringarna som barbarisk terrorism.

Dåden har använts som förevändning för en kraftig upptrappning av våldet. Enligt den israeliska militären har fler än 450 raketer skjutits mot Israel från Gaza sedan årsskiftet. Bara i måndags ska minst 80 raketer ha av­fyrats.

Hamas har nu tagit på sig ansvaret för raketbeskjutningen. Israel svarar med flygattacker mot mål i Gaza, med flera dödsoffer som följd.

Det är långtifrån första gången som våldsdåd mot enskilda leder till stora stridigheter. Händelser som kidnappningarna och morden blir alltmer betydelsefulla i och med framväxten av sociala medier. En film som påstås visa hur israeliska poliser grovt misshandlar den dödade 16-åringens kusin fick mycket bred spridning och gav bränsle till elden.

Likaså masspubliceras bilder från bombanfallen mot Gaza – bilder som, enligt BBC, i flera fall är falska och kommer från helt andra konflikter.

Sanningen är krigets första offer och lögnen ett av dess främsta vapen. Det gör den fria nyhetsförmedlingen extra viktig i krishärdar. Israels agerande fick på tisdagen skarp kritik av organisationen Reportrar utan gränser, som skriver att ”kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker dagligen och informationsfriheten blir åsidosatt”. Journalister uppges ha blivit måltavlor och utsatta för slumpmässiga gripanden. Det är naturligtvis oacceptabelt och ovärdigt en demokrati.

Under de senaste dagarna har tonfallet från ledande politiker snabbt förändrats. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gjorde först tydliga markeringar om att dåden mot de unga männen på båda sidor var lika oacceptabla. Han utlovade samma rättsliga process i båda fallen och ringde personligen upp pappan till den döde palestinske pojken. Även den palestinske presidenten Mahmoud Abbas vädjade om måttfullhet.

Detta föll naturligtvis inte bara i god jord. Extremister på båda sidor var snabba att höja rösten med krav på blodshämnd. I Netanyahus fall kostade den försiktiga hållningen hans regeringskoalition med partiet Yisrael Beiteinu, lett av utrikesminister Avigdor Lieberman.

Nu har Benjamin Netanyahu skruvat upp retoriken. I går deklarerade han att det var dags att ”ta av handskarna” i kampen mot Hamas. Inte heller markoperationer utesluts. Det är en livsfarlig situation för vilken Hamas, med sin propaganda och raketbeskjutning, också bär ansvar.

Den ömsesidiga våldsspiralen är den värsta sedan november 2012. Vad som gör den extra tragisk är att den kommer i ett läge där sympatierna för Hamas sjunkit kraftigt till och med bland Gaza­borna, enligt opinions­institutet Pew. Nu, när den yttre fienden åter gjort sig tydlig, är risken stor att palestinierna sluter leden bakom extremisterna. Det är en mycket olycklig och destruktiv utveckling.

I Tel Aviv fortsatte fredskonferensen, med programpunkter som ”Att mäkla fred och bryta den”. Men de tunga återbuden var ett faktum, som den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat. Samtidigt fick president Abbas kritik från Hamas för att han valt att delta, även om det bara var genom förpublicerade inslag.

Faktum kvarstår: Den enda framkomliga vägen till fred är förhandlingar, garantier för Israels säkerhet och rätt att existera, stopp för vidare bosättningar samt inrättandet av en palestinsk stat. Fredsprocessens villkor förändras inte av de extremas vapenskrammel på båda sidor – men den kan sannerligen både fördröjas, försvåras och förhindras.