Sköterskan frias. Men döms ändå. Den springande punkten i det juridiska resonemanget är att det inte kan göras osannolikt att Emil Linnell skulle ha avlidit även om ambulans hade skickats. Rätten säger alltså att sjuksköterskan är skyldig till att ha varit "straffbart oaktsam", men att han frias för att Emil Linnell var så långt gången i sitt sjukdomsförlopp att han - om man ska uttrycka det krasst - troligen ändå skulle ha dött.

Under den juridiskt friande domen finns en moraliskt och yrkesetiskt fällande. I domskälen finns formuleringar och slutsatser som avviker från juridikens vanligtvis så nogsamt avvägda språk. Där sägs att det redan vid det första samtalet till SOS Alarm, som mottags av en annan operatör, "framgår med all önskvärd tydlighet att Emil Linnell har kraftigt påverkad andning". Det kan tyckas märkligt att jurister och politiker överprövar akutläkaren och specialistvittnet Gerold Kretschmars medicinska bedömning. Han menar i sitt vittnesmål att man faktiskt inte hör "mycket av själva luftvägspåverkan".

Däremot väger doktor Kretschmars ord tungt om hur Emil Linnell sannolikt skulle ha feldiagnosticerats om han kommit till sjukhus den aktuella morgonen. Kretschmar har förklarat hur varken han eller någon av de kolleger han pratat med någonsin träffat en patient där mjälten spruckit utan något yttre våld. Och att Emil Linnell därför sannolikt skulle ha behandlats för misstänkt blodförgiftning i stället för att skickas till operation för sin inre blödning. Skulle det i så fall varit läkarna på akuten som hade åtalats?

Det finns andra som kan misstänkas för att ha gjort fel. Till exempel den vårdcentral som Emil Linnell besökt och som också polisanmäldes av anhöriga för att läkaren där - som det står i anmälan - "inte vidtagit nödvändiga åtgärder, t.ex. blod- och urinprov för att med säkerhet fastställa vad som orsakat Emils sjukdom och bota den i tid, vilket ledde till Emils död."

Rätten skriver i bedömningen av Emil Linnells möjlighet till överlevnad att den "varit starkt beroende av att sjukvårdspersonalen gjort en korrekt bedömning av hans sjukdomstillstånd och att den ovanliga diagnosen gör att det finns en risk för felbedömningar." Betyder det att det är okej juridiskt sett med felbedömningar när man har patienten framför sig, men inte vid telefonrådgivning? Rätten skriver till och med hur en felaktig diagnos - med tillhörande felaktig behandling - hade kunnat leda till att Emil Linnell "förblött ännu snabbare". Men trots att rätten inser det komplicerade i medicinska bedömningar och hur sjukvårdspersonal - trots goda intentioner - faktiskt kan påskynda döden är och förblir resonemanget kring telefonrådgivning helt svart/vitt.

De tre SOS-cheferna bemöts som vilka expertvittnen som helst, inte som parter i ett mål där SOS Alarm vadar i kritik från Socialstyrelsen. Styrkt av dessa chefer skriver rätten att det inte finns något "utrymme för att avfärda samtalet" även om man tror "att den inringande överdriver sina symtom eller ringer av okynne".

Rätten till ambulans, en rättighet som inte existerar, får därmed sägas vara juridiskt fastställd. Det riskerar att leda till att fler dör. Eller som narkosläkaren Bengt Brodin konstaterar i förhöret: om alla följde det medicinska index, som enligt SOS-cheferna ska följas blint, "skulle inte antalet ambulanser räcka till och när man får ett hjärtstillestånd så är alla ambulanser upptagna".

Tingsrättens besked till alla anställda på SOS är att de slaviskt ska följa detta index, alternativt skicka en ambulans med blåljus till alla som anser sig behöva en. Att det innebär andra risker, till exempel i trafiken och att det inte finns några bilar för dem som verkligen behöver, är inget att bry sig om.

Ty helheten är det ingen i denna dom som tar ansvar för.