Huvudledare

Frihet annat än rättighet

Det råder ingen tvekan om vilken grupp bakom förkortningen hbtq som har längst väg kvar till full respekt och lika rättigheter. Homo- och bisexuella, och för all del också queerpersoner, behöver inte längre gömma sig i garderoberna. I alla fall inte i de stora städernas majoritetssamhällen. Enskilda, också där, kan förstås fortfarande ha det svårt. I vissa invandrargrupper, precis som i vissa svenska religiösa samfund, är individens eget val av kärlekspartner sannerligen varken självklart eller fritt.

På gruppnivå är det dock tveklöst transsexuella som fortfarande har svårast att bli respekterade. Det betyder varken att utvecklingen för denna grupp stått stilla eller att det inte finns mer att göra. På sikt kommer säkerligen transpersoner att bemötas på samma sätt som homosexuella i dag. Men utvecklingen kan möjligen behöva påskyndas genom vissa lagändringar.

Detta har Inti Chavez Perez, rege­ringens expert i utredningen om män och jämställdhet, insett. På DN Debatt formulerade han i går en kravlista som till stora delar är relevant. Men där han också blandar ihop friheter med rättigheter.

Begreppet ”tvång” ges en ny innebörd. Det villkor som tidigare ställdes, att den som genomgick ett könsbyte också skulle göra sig av med det ”felaktiga” könets reproduktiva förmåga, kallas av Chavez Perez genomgående för ”tvångssterilisering”. Men det som pågick i Sveriges dunkla förflutna, där människor under verkligt tvång stympades för att de ansågs mindervärdiga att föra människosläktet vidare, är något annat än de rutiner som gällde könskorrigerande behandling.

Rätten att byta kön för den som anser sig född med fel har inte inkluderat rätten att dessutom få behålla sitt gamla. Det är möjligt att den rätten bör införas fullt ut så att även svenska män med hjälp av provrörsteknik kan bära och föda barn. Men det är en helt annan sak än att individer som opererades under en tid när man fick välja ett kön, inte två, ska ges rätt till skadestånd.

Inti Chavez Perez hävdar att han har lagen på sin sida. Att det enligt Europakonventionen är olagligt att ställa krav på sterilisering för att ge transsexuella ”tillgång till sjukvård”. Men är en könskorrigering verkligen att betrakta som sjukvård? Är det inte snarare hälsovård?

Upplevelsen av att vara fångad i fel kropp utgör, som regeringens utredare själv påpekar, ett stort psykiskt lidande. Vissa opererade har berättat hur de betraktat alternativet till en könskorrigerande behandling som självmord snarare än att leva vidare i sitt ”gamla” kön. Men att det skulle vara en sjukdom att biologiskt sett tillhöra det ena eller andra könet förefaller bisarrt.

Chavez Perez har både rätt och fel när han hävdar att ”transpersoner måste respekteras som individer med en mångfald av könsuttryck och behandlingen måste rätta sig därefter”. Visst måste individen ges frihet att bara välja en del av behandlingen, till exempel hormoner, men avstå annan, som kirurgi. Men friheten att välja vad man vill avstå från, som kastrering, motsvaras inte av någon ”rätt” att själv välja ”tillval”. Detta val måste göras av professionen, utifrån vetenskap, beprövad erfarenhet och läkaretik. Precis som vid all annan vård.

Om man hårdrar Chavez Perez resonemang skulle även personer födda i ”rätt” kön kunna hävda sin rätt till sitt eget ”könsuttryck”. Som till exempel väldigt stora bröst, ett rejält manligt kön eller en hårig bringa. Men önskemål som dessa sorterar under friheter, inte rättigheter, och vill man göra något åt dessa uttryck bör man således söka sig till den privata plastikindustrin och inte den offentliga vården.

Det är en princip som i rättvisans namn måste gälla såväl transsexuella som icke-transsexuella.