Stora brister i jämställdhet, utbildning och demokrati fortsätter att hålla tillbaka utvecklingen i arabvärlden enligt en ny FN-studie. Men framtiden behöver inte bli lika dyster.
Nyhetsrapporteringen från Mellanöstern och Nordafrika domineras som regel av konflikter, korruption och övergrepp. Det är delvis en förenklad bild. Men de fakta som redovisas i FN-studien Arab Human Development Report 2009 är inte mycket ljusare.
Mellan 1980 och 2004 låg den genomsnittliga tillväxten i de tjugotal arabstater som undersökts under 0,5 procent per år – samtidigt som befolkningen ökade explosionsartat. De senaste åren har det sett bättre ut ekonomiskt, tack vare höga oljepriser och investeringar i infrastruktur. Men problemen är fortfarande milsvida.
Arbetslösheten i regionen ligger på 14,5 procent och ökar stadigt. Befolkningen har fördubblats sedan 1980 – från 150 till 317 miljoner – och väntas nå 395 miljoner om bara några år. Många är unga, hela 60 procent av befolkningen har inte fyllt 25 år. Det näst intill omöjliggör en stabil välståndsutveckling.
Naturligtvis finns stora variationer. Länderna vid Persiska viken tillhör världens rikaste medan exempelvis Sudan tillhör de fattigaste. FN-studien pekar dock ut några gemensamma nämnare som starkt bidrar till hela områdets svårigheter:
Utbildningssystemet är eftersatt. Kvinnorna är underordnade sin familj och saknar medborgerliga rättigheter. Demokrati och rättssäkerhet lyser med sin frånvaro.
Problemen hänger samman. Bristen på demokrati, yttrandefrihet och fria domstolar gör det svårt att driva fram en förändring och påtala brister i systemet. Godtyckligt maktutövande håller tillbaka ekonomin. Fattigdomen bidrar till den dåliga skolgången och kvinnoförtrycket. Bristen på jämställdhet är ett viktigt skäl till befolkningsökningen.
Det är framför allt staten som är boven i dramat. I många arabländer har den utvecklats till en korrumperad rövarapparat. Normalt företagande går inte att bedriva när statstjänstemännen kan lägga beslag på pengarna och domstolarna är bakbundna av de styrande. Staten blir mer folkets fiende än dess beskyddare.
Ett kolonialt förflutet med inbyggda etniska motsättningar har spelat roll, liksom stormakternas tendens att se mellan fingrarna med lokala despoter som valt ”deras sida” eller sitter på stora oljetillgångar. Kriget mot terrorismen, Israel-Palestinakonflikten och Irakkriget har utnyttjats av regimerna i propagandasyfte för fortsatt militarism och diktatur.
Men arabvärldens problem är i första hand inhemska. De kan bara lösas genom successiv demokratisering. Omvärlden kan på sin höjd hjälpa till.
Liberalisering är nödvändigt. Demokratier blir inte lika lätt brickor i stormaktspolitiken, de tillåter inte makthavarna att plundra befolkningen och de respekterar överlag att politiskt styre måste ske under lagen.
Radikal islamism har i dag ersatt kommunismen som den främsta utmanaren av regionens korrumperade makteliter. Men de totalitära ideologierna erbjuder inga lösningar utan cementerar bara låsningen vid envåldsstyre och maktmissbruk. De ihärdigaste profeterna blir ofta de grymmaste påvarna.
Demokrati, marknadsekonomi och jämställdhet är förutsättningar för fred och utveckling i regionen. Läget kan tyckas dystert. Men FN-studien poängterar vikten av att satsa på mänsklig utveckling. Och utbildning och upplysning ska inte underskattas. De skapade en gång i Europa en frihetslängtan som var svår att stoppa när den väl väckts. Det finns hopp även för arabvärlden.