Kungabröllopet är crescendot i ett utdraget stycke som gett ekon långt bortom Sverige. För dem i världen som inte hört talas om den svenska kronprinsessan, blir dagens tv-bilder från Stockholm ett tillfälle att bekanta sig med Victoria och hennes nyblivne make. Fram genom Sveriges huvudstad skrider två unga människor som ända sedan sin förlovning utstrålat lycka.

Vigseln i Storkyrkan blir fest, högtid och allvar, men den kommer också att tjäna som en påminnelse om vad den svenska monarkin symboliserar och representerar.

Victoria fick till slut sin Daniel, men självklart var det inte. I släkten Bernadotte finns åtskilliga som under 1900-talet stötts bort ur den kungliga familjegemenskapen därför att de följt hjärtat och gift sig med någon av folket. Den grundläggande mänskliga rättigheten att själv få välja sin make eller maka har inte omfattat alla. Inte heller Victoria har kunnat välja livspartner fritt, utan tvingades inhämta ett godkännande från kungen och regeringen. Denna konsekvens av vårt statsskick är bisarr för en ung kvinna.

De kungligas funktion har alltid varit att stå över andra människor, även när det inskränkt deras eget livsrum. I ett modernt samhälle blir emellertid denna konstitutionella särställning så tydligt en anakronism, eftersom den hamnar på kollisionskurs med de värden som bär upp demokratier. Privata familjeband läggs som grund för offentlig maktutövning. Någon reell möjlighet till ansvarsutkrävande finns inte. Det demokratiska underskottet är uppenbart – men också de kungliga drabbas av ojämlikheten.

De som fötts in i rollerna förväntas leva rätt, tro rätt och representera sitt land rätt, oavsett om de är skickliga på det eller ej. Religionsfriheten är ersatt med ett påbud att bekänna sig till den rena evangeliska läran. Möjligheten att fritt få uttrycka en åsikt är begränsad av monarkens funktion som opolitisk statschef. Unga prinsar och prinsessor – nu även prins Daniel – tvingas leva under en exponering som brutalt synliggör personlig­heter och privata relationer.

Det rojalistiska systemet medför en press på monarkins människor som är hård och stundtals skoningslös. De kung­liga lever i en gyllene bur som är omgärdad av staket och restriktioner – i Victorias och Daniels fall ett Haga slott med små tillhörande ytor och konstant bevakning.

Det finns de som med lätthet klarat av att betala priset för urgröpningen av det privata, men det har genom tiderna funnits andra som tagit allvarlig skada. Hur det slutar avgörs av den enskildes förutsättningar och läggning.

Det stora personberoendet är en av flera inbyggda risker i vårt nuvarande statsskick. Ändå åtnjuter såväl det svenska kungahuset som monarkin ett folkligt stöd, delvis som en följd av att dess medlemmar under de senaste decennierna avstått från att uttala sig i kontroversiella frågor. Förebilden är Gustaf VI Adolfs nedtonade profil. De kungliga ska sväva över dagspolitikens strider. Man ska inte upprepa Gustaf V:s politiska aktivism, som ledde honom till stöd för antidemokratiska krafter under andra världskriget.

Det finns inget som tyder på att Victoria och Daniel har för avsikt att ändra kungahusets nuvarande inriktning. Tronföljarna tycks vilja förvalta den ceremoniella rollen och fortsätta sprida glans och pseudoandlighet omkring hovet. På köpet främjas de blodsbandsföreställningar och den undersåtlighet som präglar alla kungahus, och som genom tiderna hört till monarkins mer osunda inslag.

Under våren har detta tagit sig uttryck i ett skattebetalt jippo som ”Love Stockholm”, ändlösa uppvaktningar på Slottet och svassande hovprogram i SVT och TV 4.

Men i den massiva publiciteten ligger också en risk för de kungliga som avspeglar sig i deras successivt minskande opinionssiffror. Enligt Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudiers regelbundna mätningar har stödet för både kungahuset och monarkin sjunkit kontinuerligt sedan mitten av 1990-talet. När det blir för mycket och för glättigt uppstår en mättnad som lätt övergår i förakt.

Under sitt gemensamma liv kommer Victoria och Daniel att behöva balansera noga mellan kraven på tillgänglighet och behovet av distans. Framtiden avgörs också av hur väl de lyckas hålla sig till den ceremoniella rollen och inte lockas ut på politiska utflykter. Avvägningen blir inte enkel. Bevakningen av deras steg kommer att tillta. Någon paus i tillvaron för att reflektera och andas lär knappast ges.

Man skulle vilja önska dem och deras familj ett lyckligt liv tillsammans utan detta tryck, som beskär såväl brudparets privata sfär som den svenska demokratins principer.