Nya upptäckter kan inte kommenderas fram av politiker. Därför är det viktigt att högskolans självständighet stärks.
Forskning och högre utbildning brukar sällan spela någon framträdande roll i svenska valrörelser. Men på DN debatt i går deklarerade Folkpartiet att det krävs en storsatsning på såväl forskning om kärnkraft som utbildning av nya kärnkraftsingenjörer.
Onekligen behöver Sverige fler kärnkraftstekniker. Pensionsavgångarna är stora i kärnkraftsföretagen och om vi ska klara såväl energiförsörjning som klimatmål är det nödvändigt med en upprustning. Inte minst med tanke på hur kunskaperna på detta område nedprioriterats de senaste decennierna.
Men det finns också ett stort problem med grandiosa utspel av det här slaget. Politiker talar gärna högt och vackert om vetenskapens betydelse när de kan koppla det till mer konkreta vallöften, från bekämpandet av cancer till ökad regional sysselsättning. Forskningen blir ett universalmedel för att förverkliga de politiska visionerna.
Men god forskning låter sig inte framkommenderas. Hur mycket Jan Björklund än vill det kan han inte bestämma att Sverige åter ska bli en ”ledande kärnkraftsnation”. Det som är avgörande är att det finns kunskaper, nyfikenhet och ett kreativt forskningsklimat.
Vi vet inte om Sveriges framtid ligger i att bli världsbäst på kärnkraft. Kanske finns det oupptäckta tekniker som är ännu bättre. Lösningen är inte att politiker än en gång pekar med hela handen. Utan att forskarna får stor frihet och stora möjligheter att följa sin upptäckarlusta och kunskapstörst.
Den stora frågan är därför hur vi skapar ett högskole- och universitetssystem i världsklass som inte bara kan förse oss med ”1.000 nya kärnkraftsingenjörer” – som det heter i Folkpartiets debattartikel – utan med nya kunskaper och upptäckter som vi ännu inte känner till.
Detta kräver i sin tur en genomtänkt syn på högskolor och universitet. Från höger till vänster finns en stark tendens att vilja styra forskning för att uppnå vissa samhällspolitiskt önskvärda resultat.
Även om denna impuls är begriplig blir den ofta kontraproduktiv. Strävan efter att peka ut strategiska forskningsområden och centralisera besluten om vad man ska satsa på har en negativ inverkan på universiteten och högskolornas självständighet och självförtroende. Det leder till ”group think” och opportunism snarare än kreativitet och fritt tänkande.
Under de gångna fyra åren har dock alliansregeringen gjort en del bra saker för att stärka universitetens autonomi. Trots protesterna från delar av högskolevärlden var det rätt att införa avgifter för studerande utanför EES-området.
Ökningen av fakultetsmedel – det vill säga de forskningspengar som universitet och högskolor själva förfogar över – är också ett steg i rätt riktning. Lika positivt var det förslag som högskoleminister Tobias Krantz lade fram nyligen om en strategisk satsning på hundra unga ”elitforskare” som skulle få ekonomisk trygghet för att kunna satsa på djärva nya idéer utan att oroa sig för konsekvenserna av ett misslyckande.
Men dessa frågor kommer lätt bort i en valrörelse dominerad av skatter, pensioner och försäkringssystem. Varken alliansen eller de rödgröna tar upp frågan om universitetens självständighet i sina valmanifest.
Men vad hände med den ”autonomiutredning” som Daniel Tarschys lade fram häromåret och som föreslog att universitet och högskolor skulle få en egen rättslig ställning som markerade deras självständighet? En sådan reform skulle sannolikt bidra till att göra Sverige till en ledande forskningsnation långt mer än all världens strategiska utspel från partiexpeditionerna.