Lärarna förlorade den rättsliga tvisten om undervisningstiden. Nu gäller det att arbetsgivaren inte drar fel slutsatser av sin seger. Kvantitet får inte förväxlas med kvalitet.
Att lärarnas arbetstid har blivit en stor stridsfråga är ett symtom på att något gått fel i svensk skolpolitik. Det viktigaste kan inte vara antalet timmar som tillbringas i skolan. Lektioner ska förberedas och uppgifter som eleverna gjort måste bedömas. Sådant tar både tid och kraft. Och att det arbetet utförts väl är ofta avgörande för hur lektionerna ska bli.
Ändå gjorde Sveriges Kommuner och landsting arbetstiden till den stora frågan i förra årets avtalsrörelse. Ett avtal med 45 timmars veckoarbetstid, varav 10 kunde förläggas till hemmet, skulle ersättas av ett med 40 timmar som arbetsgivaren hade full kontroll över.
Det var inte lätt att förstå logiken i det agerandet. Hur kunde 40 vara mer än 45? Den enda rimliga tolkningen var att SKL varken litade på lärarnas arbetsmoral eller deras förmåga att ta eget ansvar.
SKL förlorade den striden. Men tyvärr var stor skada redan skedd. Klimatet mellan parterna hade förgiftats, och bland lärare dröjde sig en misstro mot arbetsgivarens avsikter kvar.
Den dom som Arbetsdomstolen i går avkunnade är i formell mening ingen fortsättning på avtalsrörelsen. Målet gäller inte veckoarbetstiden utan arbetsgivarens rätt att öka antalet undervisningstimmar. Men utan den infekterade striden om veckoarbetstiden hade enskilda kommuners ökning av lärares undervisningstid knappast blivit någon domstolsfråga.
Sollentuna kommun bröt inte mot kollektivavtalet då den utökade lärarnas undervisningstid, fastslår Arbetsdomstolen. Det är inte särskilt överraskande. Inte heller behöver domen i sig få några dramatiska effekter ute i skolorna.
Helt avgörande är hur kommunerna tolkar domen. Ser de utslaget som en chans att generellt öka lärarnas undervisningstid vore det mycket olyckligt.
Den mest uppenbara negativa konsekvensen är att motsättningarna om arbetstiden fördjupas. Känner lärare att de är misstrodda och att förutsättningarna att göra en god arbetsinsats försämras, kommer allt fler att hoppa av.
Ett yrkes status påverkas av lönen men än mer av arbetsvillkoren. En arbetsgivare som på olika sätt begränsar de anställdas frihet kan på kort sikt säkert spara några kronor. Men om det blir allt svårare att rekrytera lärare drabbas kommunerna på längre sikt av stora merkostnader.
Än värre är att en fokusering på antalet timmar förvrider hela perspektivet på lärarnas uppgift. Det finns länder som ålägger lärarna betydligt fler undervisningstimmar än Sverige. USA utmärker sig i den statistiken – däremot inte när det gäller elevernas resultat.
Tittar man i stället på vårt grannland Finland, som i de internationella kunskapsmätningarna brukar tillhöra de allra främsta, finner man att lärarnas undervisningstid ligger klart under OECD-genomsnittet och är ungefär hälften av de amerikanska lärarnas. Pasi Sahlberg, som är en av de främsta experterna på det finska skolundret, brukar därför i sina internationella föreläsningar hävda att ”Less is more”.
En förklaring till att lärare i Finland har så få lektioner per vecka är att en del av det ansvar som i andra länder ligger högre upp i skolsystemet delegerats till lärarna. Framför allt har den centrala nivån avstått från nationella tester och överlåtit utvärderingen av att eleverna når målen till lärarna.
Undervisningen skulle inte med automatik bli bättre om de svenska lärarnas arbetstid förkortades. Men om politiker och arbetsgivare menar allvar med att de vill höja kvaliteten på undervisningen, så måste de ge lärare rimlig tid för förberedelser och efterarbete. Med andra ord: de måste förena höga krav med vidgad professionell frihet.