Regeringen betonar behovet av ansvar i en orolig ekonomisk tid. Men i begreppet ingår också förmågan att samla en majoritet i riksdagen.
Årets regeringsförklaring tog statsminister Fredrik Reinfeldt bara hälften så lång tid att läsa upp som den i fjol. Det är också naturligt att det finns mer att säga direkt efter ett riksdagsval än en bit in i mandatperioden. Men framför allt avspeglar det att handlingsutrymmet har blivit mindre, dels till följd av den ekonomiska oron i omvärlden, dels eftersom ett år av minoritetsstyre visat på regeringsmaktens begränsningar.
Reinfeldt gav åtskillig plats för internationella frågor, både i början och slutet. Inget fel i det. Men avsnitten däremellan var en uppräkning av de budgetlöften som redan kablats ut. De är inte ens särskilt många: sänkt krogmoms, höjda lärarlöner, bostadstillägg till pensionärer och pengar till väg och järnväg.
Nyckelorden, ”tid för ansvar” och ”sammanhållning”, upprepades gång på gång. Även innehållet är på så vis en reflektion av både det ekonomiska och det parlamentariska läget. Något femte jobbskatteavdrag blir det inte i budgeten, för att det kostar pengar men framför allt för att det inte hade gått igenom i riksdagen.
Omsorgen om ekonomin och statskassan var förvisso en stark gren för regeringen under finanskrisen och i valrörelsen. Förtroende är viktigt i politiken, och där har oppositionen svårt att tävla med finansminister Anders Borg.
SCB:s siffror på torsdagen visade att sysselsättningen i Sverige fortsätter öka. Men krisen i euroområdet är svår att förutsäga, liksom om USA kan undvika en ny lågkonjunktur. Att Sverige påverkas är klart, men i vilken omfattning går inte att veta.
Ingen dålig strategi, men en regering får inte heller verka stå helt still – trots en nyckfull riksdag.
Moderaterna gynnas av det osäkra ekonomiska läget. Folkpartiet fortsätter som Skolpartiet och har framgångar att visa upp i budgeten. Centern fick med sig den sänkta krogmomsen, och har en ny partiledare som åtminstone till en början lär uppfattas som en frisk fläkt. Alliansens sorgebarn är Kristdemokraterna. Opinionsmätningarna placerar oftast partiet under 4-procentsspärren, och KD hittar inga profilfrågor.
Oppositionen kan å sin sida inte skryta med någon linje. Något rödgrönt regeringsalternativ existerar inte längre. Likafullt har S, V och MP tillsammans med Sverigedemokraterna majoritet i riksdagen, vilket de vid flera tillfällen utnyttjat för att tillfoga regeringen nederlag.
Socialdemokraterna har med Håkan Juholt i spetsen blivit alltmer oberäkneliga. En genomtänkt ekonomisk politik är inte synlig, och Libyenfrågan visade att partiet kan hamna lite var som helst. Några betänkligheter när det gäller att ta stöd mot SD för att vinna voteringar finns inte.
Miljöpartiet har ett nytt språkrörspar som inte bekänt färg. Partiets kommunpolitiker må vara positiva till samarbete med moderater, men var ledningen står är oklart.
Fredrik Reinfeldt betonade att han är väl medveten om att regeringen inte har majoritet i riksdagen. Breda lösningar ska eftersträvas, främst med MP, om möjligt med S. Så måste det också bli. Alliansen ska inte avstå från att lägga fram sina lösningar, men får kompromissa där det går.
Drabbar krisen åter Sverige, och oppositionen börjar sätta käppar i hjulet för hur den hanteras, uppstår en farlig situation. Men Reinfeldt måste visa att han är lyhörd även för förslag som föds utanför regeringen. Om skuldstormen drar in går det inte att låtsas som om det regnar.