Gång på gång, med smärre variationer, upprepades frågan om syftet med att åka till Ogaden varit att ”sätta dit” Carl Bildt eller regeringen och vilken part som blivit mest ”avslöjad”. Och gång på gång svarade journalistduon att syftet inte varit att ”sätta dit” någon, utan att undersöka hur det förhöll sig med indikationerna om övergrepp och folkfördrivning i oljeutvinningens spår.

Aftonbladet har som en tämligen ensam röst i öknen gjort fängslandet av Johan Persson och Martin Schibbye till en ren personfråga. Och den det gäller är förstås Carl Bildt. Etiopienkännare menade redan tidigt i processen att nåd sannolikt först kunde beviljas i samband med det etiopiska nyåret. När sedan premiärminister Meles Zenawi, som den svenska regeringen förhandlat med, avled i augusti var det i de flestas ögon en dålig nyhet som riskerade att fördröja frigivningen.

Nu blev det inte så. Kanske spelade det roll att Carl Bildt reste ned och deltog i begravningen. Kanske gjorde det varken till eller från. Kanske betydde det något att Bildt i det tysta uppvaktat Meles Zenawi tidigare. Eller att självaste statsministern också gjort sina framstötningar.

I nuläget vet vi inget om den etiopiska regimens bevekelsegrund. Vi vet inte om det är pengar, biståndslöften eller krälandet på högsta politiska nivå för diktaturen som gjorde att de två journalisterna inte behövde sitta av mer än en tiondel av sin strafftid. Men klart är att Sverige betalat ett pris. Att göra Carl Bildt personligen ansvarig för att påföljden blev elva år är att tillskriva honom större inflytande över den etiopiska rättsprocessen än han rimligtvis har.

Johan Persson och Martin Schibbye får frågan om varför just de två dömts till ett så långt fängelsestraff medan andra journalister mer direkt skickats ut ur landet. De två gör den analys Aftonbladet inte förmår. Persson och Schibbye svarar att det nog är lättare att jävlas med ett litet land, att de till skillnad från andra journalister faktiskt greps med ”fingrarna i syltburken” och att de sannolikt skulle ha klarat sig bättre om de varit amerikaner.

Det är ingen särskilt vågad analys. Etiopien är USA:s allierade och förses årligen med bistånd i miljardklassen i dollar räknat. Man biter ogärna den hand som föder en. USA är Etiopiens i särklass största biståndsgivare.

Sverige och EU ger också stöd till Etiopien. Biståndsminister Gunilla Carlsson hävdade för ett år sedan att det varken var möjligt eller önskvärt att strypa de svenska utbetalningarna, då det näppeligen skulle gynna Perssons och Schibbyes sak. Det är möjligt att det var en riktig analys. Då.

Frågan är hur Sverige och EU ska förhålla sig nu. Inte minst sedan det kommit fram hur rutten processen varit hela vägen från gripandet, till förhör, skenavrättning och rättegång. Hur de två varit nära att dö och hur de i strid med internationella konventioner till en början förvägrades både vård och kontakt med ambassaden.

När Etiopiens premiärminister gick ur tiden skrev Carl Bildt på Twitter: ”Afrika har förlorat en stark och viktig ledare i premiärminister Meles Zenawi. Vi vill alla hjälpa Etiopien att möta sina framtida utmaningar.” Det skulle kunna tolkas som ett löfte om mer bistånd. Men i spåren av fabricerade bevis och en politiserad rättegång finns få skäl att stödja regimen. Varken med mer bistånd eller med det vi redan ger.

Åtskilliga politiska förklaringar och svar återstår. Men fredagen var ändå en seger för friheten. Fanbärare var de två journalisterna som under 438 dagar berövats sin. Presskonferensen avslutades med ännu en indignationsfråga om hur det kändes att den moderata riksdagsledamoten Maria Abrahamsson beskrivit Persson och Schibbye som två hemvändande marxister. Johan Persson svarade: ”Det är väl jätteskönt att vi lever i ett land där hon kan säga vad hon vill.”

Och ja, det är det.