Den inspirerande uppstickaren i dagens finländska val visar att politik inte följer några naturlagar.
När Finland i dag avgör vem som ska bli landets nästa president kommer utgången sannolikt inte att bli någon överraskning.
Under hela valkampanjen har Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö haft en klar ledning i opinionen. Niinistö har lång och bred politisk erfarenhet, utstrålar tryggt självförtroende och kommer säkert att bli en utmärkt statschef i vårt grannland.
Mest förvånande i årets presidentval är i stället att Niinistö utmanas av De grönas Pekka Haavisto. När Haavisto kom tvåa i första omgången kunde det tolkas som en total förändring av det politiska klimatet i Finland.
Bilden av vårt grannland har under senare år präglats av framgångarna för Timo Soini och Sannfinländarna. I förra årets riksdagsval stod det finländska populistpartiet för en riktig valskräll och blev landets tredje största.
Sannfinländarnas politiska program bygger på nej till EU, aborter och homoäktenskap. Personer i partiets ledning hetsar mot islam och har kommit med hätska utfall mot Finlands få invandrare. Det var verkligen dystert att ett sådant budskap lockade så många väljare 2011.
Men i årets presidentval har det gått dåligt för Timo Soini. Sannfinländarna bråkar internt och partiets ordförande måste tydligen ägna mycket tid åt att försöka lösa motsättningarna.
Årets uppstickare kommer i stället från motsatt politiskt håll. Pekka Haavisto är en lågmäld, välformulerad riksdagsman med erfarenhet av arbete i internationella organisationer. Hans engagemang för miljö- och klimatfrågor kombineras med tro på globaliseringen som en positiv kraft i världen. Haavisto vill att Finland ska vara en aktiv medlem i EU och FN. Att han dessutom lever i öppet partnerskap med en man gör att han uppfattas som Timo Soinis politiska motsats.
Så hur går resultatet i presidentvalet ihop med förra årets riksdagsval?
Svaret är förstås att den politiska verkligheten i Finland är mer komplex – och mer intressant – än när den beskrivs i grovhuggna bilder. Motstridiga politiska strömningar kan utvecklas samtidigt och parallellt med varandra.
Flera av förlorarna i årets finländska val borde därför ägna sig åt viss självrannsakan. Socialdemokraternas Paavo Lipponen – tidigare partiledare och statsminister och framgångsrik arkitekt till Finlands EU-politik – gjorde till exempel ett riktigt uselt val.
En möjlig förklaring till Lipponens misslyckande är att Socialdemokraternas nuvarande ordförande låter nästan lika EU-kritisk som Sannfinländarna, vilket sannolikt lett till begriplig förvirring bland partiets sympatisörer. Väljare brukar inte premiera partier som försöker härma andra.
Också för Centern väntar sannolikt uppslitande diskussioner. Partiets kandidat, Paavo Väyrynen, hamnade på tredje plats i den första valomgången. Centerns ledning står dock inte för samma slags tillbakablickande, inåtvända och EU-kritiska politik som Väyrynen och frågan är vilken väg partiet väljer framöver.
Det mest uppmuntrande budskapet från Finland är att det går att påverka de politiska vindarna. Ingen naturlag ligger bakom framväxten av destruktiva politiska partier i Europa.