Libyens diktator klamrar sig kvar vid makten med kulor och kanoner. En flygförbudszon är inget avgörande svar från omvärlden, men det är en början.
Khaddafis flyg har anfallit oljestaden Ras Lanuf i öst, framför allt rebellställningar och vapenförråd men även bostadshus ska ha träffats. I Zawiya i väst är upprorsmännen kringrända av diktatorns styrkor och stridsvagnar, och vittnen hävdar att staden skjuts sönder och samman.
Det ena är exempel på Khaddafis rent militära kraft, det andra början på en humanitär kris som måste hanteras. Mot Khaddafistyrkornas överlägsna beväpning står motståndets entusiasm. Vad som i inledningsskedet såg ut som dagliga massakrer verkar övergå i ett utdraget utnötningskrig. Men informationen är knapphändig.
Världssamfundet famlar efter svar. Det speglar å andra sidan svårigheterna. FN införde snabbt sanktioner mot Libyen, men de har ingen märkbar effekt på diktatorns beteende. Alla former av militära ingripanden innebär en helt annan nivå av politiska och ekonomiska konsekvenser.
Storbritannien och Frankrike arbetar med en FN-resolution om en flygförbudszon över Libyen. En sådan skulle hindra bombattacker som i Ras Lanuf och försvåra Khaddafiregimens trupptransporter.
Men att upprätthålla ett flygförbud kräver stora resurser i form av plan, fartyg, tankning i luften och annan infrastruktur. Bara USA har kapacitet att leda en sådan aktion, inom Natos ram. Med krigen i Irak och Afghanistan i närminnet är ytterligare en amerikansk insats i ett muslimskt land inget drömscenario.
Det finns tecken på att Khaddafiregimen genomför färre flygningar än tidigare. Bara vetskapen om ett annalkande hot kanske avskräcker libyska stridspiloter. Men att faktiskt genomdriva en flygförbudszon är ett slags krigshandling. Libyens luftvärn måste slås ut och attackplan kan behöva skjutas ned.
USA vill inte ingripa utan ett brett internationellt stöd. Att få igenom en flygförbudszon i FN:s säkerhetsråd kan dock visa sig omöjligt, eftersom motståndarna Ryssland och Kina har veto. Det får i så fall inte vara sista ordet: Natos bombningar av Serbien under Kosovokriget 1999 godkändes aldrig av FN.
Men inte heller inom Nato råder enighet. Turkiet är emot alla former av militär intervention och Tyskland har hittills gett olika signaler om flygförbudszonen. Gulfstaterna har uttalat sig positivt, men inom Arabförbundet finns det sprickor. Med ett omfattande arabiskt motstånd försvåras läget. Khaddafi säger att USA vill göra Libyen till en koloni och stjäla oljan, och en del i Mellanöstern kommer att tro på det. Debatten i USA visar också den olust som finns bland politiker och militärer.
Man ska också ha klart för sig att ett flygförbud över Libyen inte alls skulle avgöra inbördeskriget.
Stridsflygplan skulle sannolikt stanna i hangarerna, men redan attackhelikoptrar är svårare att hålla reda på. Framför allt är det striderna på marken som kommer att fälla utslaget. Natos flygförbudszoner under Jugoslavienkrigen kunde inte hindra exempelvis massakern i Srebrenica.
Det bästa vore om libyerna störtar Khaddafi själva. De ska få det internationella stöd de behöver, men frågan är fortfarande vad omvärlden gör om den brokiga skaran rebeller inte rår på diktatorn. De närmaste dagarna hålls ett antal möten på hög nivå inom Nato och EU, och en linje måste mejslas fram som kan få brett stöd i arabvärlden.
Pressen på den libyska diktaturen måste maximeras. Khaddafis hejdukar ska inte ges andra alternativ än att lämna scenen eller evig internationell isolering. Förhoppningsvis drar de slutsatser av det.