Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Fruktlöst sökande

Den socialdemokratiska valberedningen har redan misslyckats. I stället för att ge sig in på kohandel borde den erkänna sitt nederlag och låta kongressen välja bland flera namn.

Fyra av fem ledamöter i valberedningen förordade en man. Men när partiet samlades för att välja ny ordförande blev han utslagen i första omgången. I den avgörande striden där två kvinnor stod mot varandra blev segermarginalen inte mer än fyra röster, 81 mot 77.

Historien kommer inte att upprepa sig. Året är inte 1995. Socialdemokraterna är inte som Folkpartiet. Valberedningen kommer inte att förorda Bo Könberg, och kongressen kommer inte att välja Maria Leissner.

Men nu liksom då kan den stora förloraren bli valberedningen. Redan att sökandet dragit ut på tiden undergräver valberedningens auktoritet. Och inget av de återstående namnen har tyngd nog att sätta punkt för processen på det definitiva sätts som den avslutades vid de två närmast föregående partiledarvalen.

Inte heller inför kongresserna 1996 och 2007 var valet enkelt. Både Göran Persson och Mona Sahlin hade många fiender. Men ingen av dem kunde avfärdas som oerfaren och båda två representerade ett tydligt brott med det som varit.

Medan Palme och Carlsson varit politiskt fostrade under Erlander skulle Persson stå för något nytt. Om Sahlin blivit partiledare 1996 hade valet inneburit kröning av en kronprinsessa. Elva år senare däremot stod hennes namn för en vilja till uppbrott och en längtan efter en annan typ av ledarskap.

I dag finns inget namn som processen på motsvarande sätt graviterar mot. Om någon av de tidigare ministrar som lämnat politiken stått till förfogande hade valberedningens ordförande Berit Andnor haft en lättare uppgift. Att bli betraktad på distans kan få vem som helst att se attraktiv ut – i synnerhet i ett läge när alla på närmare håll framstår som fläckade av valnederlaget.

Denna väg förefaller dock stängd. Margot Wallströms svar är så trovärdigt som ett nej kan bli. Även Pär Nuder och Ulrica Messing har sagt nej med emfas.

Mot alla namn som återstår sedan de som sagt nej räknats bort finns starka invändningar. Thomas Östros och Sven-Erik Österberg bär nästan lika stort ansvar för valnederlaget som Mona Sahlin. Problemet med mer överraskande kandidater som Lena Sommestad och Leif Pagrotsky är att de inte i tillräckligt hög grad är politiker. De saknar den flexibilitet som är en förutsättning för framgång i partiledarrollen.

Kvar finns till sist bara talespersonen i utbildningsfrågor, den tidigare SSU-ordföranden Mikael Damberg. Han väger betydligt lättare än de två föregående partiledarna gjorde när de tillträdde. Men ju djupare krisen är, desto större är suget efter ett generationsskifte.

Invändningen som brukar anföras mot Damberg är att han står för långt till höger och att han därför skulle få svårt att hålla ihop partiet. Efter Ibrahim Baylans avgång spekuleras det om en paketlösning där en omstridd partiledarkandidat ska balanseras med en ny partisekreterare som är det som han inte är, alltså kvinna med vänsterprofil.

Ett sådant förslag skulle kunna accepteras av kongressen. I sak däremot vore det ett nederlag. Valberedningen skulle lösa sitt eget problem till priset av att en konflikt byggdes in i den nya ledningen.

Bättre vore att öppet erkänna tillkortakommandet, att det inte gått att hitta en kandidat som har tillräckligt brett stöd för att föras fram av en valberedning: Vi klarade inte vårt uppdrag. Nu överlåter vi åt er, ledamöter av partiets högsta beslutande organ, att välja mellan de namn som vi vaskat fram.

Den som misslyckats bör erkänna sitt nederlag i stället för att försöka dölja det.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.