Fusk på högskolan är ett systemfel

Långt innan internet var uppfunnet kunde amerikanska litteraturstudenter gå till sin närmaste bokhandel och köpa kommenterade sammanfattningar av de klassiska mästerverken. Det var inga dåliga produkter. De innehöll en koncis sammanfattning av handlingen, beskrivningar av huvudkaraktärerna, ett biografiskt porträtt av författaren och olika tematiska analyser som med fördel kunde användas vid redovisningar och uppsatser.

Problemet var - och är fortfarande, eftersom de finns kvar både som trycksaker och på nätet - att en student i värsta fall kunde klara sig igenom en hel kurs i litteratur utan att läsa "Macbeth", "Madame Bovary", "Bröderna Karamasov" eller var det nu var fråga om.

Man kan naturligtvis undra varför man ägnar sig åt litteraturhistoria om man inte vill läsa litteratur. Men det är också något fel på en universitetsutbildning om man kan klara sig igenom den med hjälp av fusk - även om dessa kompendier var långt mer kunskapsutvecklande än att stoppa minneslappar i strumporna.

Att denna marknad uppstod i USA efter andra världskriget är ingen tillfällighet. Nya grupper strömmade till universiteten - före detta soldater, ungdomar ur den växande medelklassen, andra generationens invandrare som ville förbättra sina möjligheter i det amerikanska samhället. Universitetsstudier var inte längre ett privilegium för de gamla eliterna.

Det är just i mötet mellan de gamla bildningsidealen och massuniversiteten som omfattande fusk blir möjligt. Där krockar idealen om högre studier som en självbildningsprocess med det ekonomiska imperativet att examinera så många som möjligt.

På mer elitinriktade universitet i USA upprätthölls ofta kraven: examinationer och seminarier var så krävande att det inte gick att klara sig på kompendiekunskap. Men på andra, lite sämre skolor med färre lärare, större undervisningsgrupper och mer anonyma examinationsformer blev det lättare att ta genvägar.

Sverige har sedan 90-talet befunnit sig i en utbildningsexplosion. Uppemot 40 procent av varje årskull går vidare till högskolan. Den sociala snedrekryteringen har minskat och en ökande mångfald av olika utbildningsprogram lockar studenter ur allt bredare skikt av befolkningen.

DN:s nyhet om det ökande fusket på högskolorna häromdagen (7/10) måste förstås i detta perspektiv. Det är inte internet som skapar fusket - det vidgar bara marknaden, som på så många andra områden. Det handlar heller inte om något slags moraliskt förfall bland dagens ungdom som måste stävjas med ökad och ofta integritetskränkande kontroll.

Nej, det är konflikten mellan kvantitet och kvalitet som är avgörande. En kunnig och engagerad universitetslärare med en rimlig arbetsbörda och ett begränsat antal studenter kan utforma sin undervisning och sina examinationsformer på ett sådant sätt att det blir näst intill omöjligt att fuska.

När det gäller rena kunskapskontroller går det naturligtvis inte att helt skydda sig mot raffinerad fuskteknologi. Men frågan är också hur denna kunskapskontroll utformas. Använder man sig av flervals- eller enkla kontrollfrågor ökar risken exponentiellt. Om man där­emot har mer krävande problemlösning blir det svårare att fuska.

Men naturligtvis också mer arbetsamt att rätta för lärarna. Betygssättningen blir dessutom mindre genomskinlig, vilket strider mot de krav på rättssäkerhet som ibland reses från studenthåll. Men just detta krav på rättssäkerhet är kunskapsfientligt - det underminerar den relation mellan läraren och studenten som är grunden för all verklig utbildning. Böcker och internet är verktyg, mötet mellan ett utlärande och ett inlärande subjekt dynamiskt och oförutsägbart.

Det mesta av dagens fusk handlar dock om att studenterna plagierar texter från internet. Men också där är problemen likartade. Att plagiera texter från nätet blir lättare ju mer standardiserade och opersonliga uppsatsämnena är. Och ju mer anonym utbildningssituationen är, desto större blir frestelsen. En student som har nära kontakt med sin lärare inser att han eller hon ganska lätt kommer att bli genomskådad.

Lösningen är inte att återgå till det gamla elituniversitetet. Snarare handlar det om att se till att alla de ungdomar som nu med lock och pock dras till högskolan inte blir lurade. Det kräver framför allt att universiteslärarnas ställning stärks. De måste få högre lön, bättre villkor, mindre undervisningsgrupper och ökad respekt och status. I gengäld måste de betrakta var och en av sina studenter som en förlorad son eller dotter.

DN 9/10 2005

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut