I somras blev det tydligt att Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund försöker ompositionera partiet. Han hävdade att KD ger röst åt ”verklighetens folk” mot den kulturelit som predikar normupplösning.

Det föll inte väl ut. Som socialminister är Göran Hägglund inte någon underdog, och Sveriges alla kärnfamiljer känner sig knappast förtryckta för att kulturskribenter och genusvetare emellanåt hävdar att könet är en social konstruktion. Tre av fyra omyndiga barn bor med båda sina biologiska föräldrar – och denna gedigna familjemajoritet låter sig inte sättas på.

Gissa varför Socialdemokraterna inte föreslagit att kvotera föräldraförsäkringsdagarna med hälften var? Jo, för att det vore att bjuda de borgerliga, och inte minst Kristdemokraterna, på en valvinst.

Däremot lär få välja KD för att partiet drivit igenom det kommunala vårdnadsbidraget. Det innebär att kommunerna kan välja att dela ut max 3.000 kronor till föräldrar med barn mellan ett och tre år, om föräldrarna avstår från förskola.

Den möjligheten har utnyttjats av mycket få. Vilket inte hindrade Göran Hägglund från att kröna sin uppräkning av allt gott regeringen gjort med det kommunala vårdnadsbidraget, när han talade till 1.100 partikamrater på möte i Jönköping i går.

Ett annat led i ompositioneringen handlar om att fylla ett tomrum i svensk politik, att bli det parti som hårdransonerar pekpinnen som verktyg. Att bli det parti som anser att myndiga medborgare i grunden är kapabla att sköta sitt liv själva och bara behöver det gemensammas stöd när det krisar. Det gör det för de flesta någon gång, men med rätt insatser repar man sig.

Hägglund upprepade sitt slagord ”Förbjud förbuden” och att ”Övertron på lagar, regleringar och politiska ingrepp håller oss tillbaka”. Göran Hägglunds analys är helt riktig, det saknas ett i grunden frihetligt parti i Sverige. Dessvärre är Kristdemokraterna det parti som har allra sämst förutsättningar att bli det. Det haglar pekinnar på alla nivåer.

Hägglund började predika mot regleringsivern i somras. Men en titt på de motioner som kristdemokratiska riksdagsledamöter lämnat in under hösten tyder på att lyssnarna tagit del av budskapet men inte förstått.

Desirée Pethrus Engström vill införa en statlig blöjpremie om 500 kronor till spädbarnsföräldrar som köper tygblöjor. Hon efterlyser även lagar som reglerar barns medverkan i medier. Här anses föräldrarna uppenbarligen inte kapabla att fälla avgörandet. Men när det gäller undervisning är tilltron total, i alla fall hos Annelie Enochson och Eva Johansson som anser att föräldrar som vill hemundervisa ska få göra det och inte möta en restriktiv hållning.

Lars-Axell Nordell och Dan Kihlström efterlyser ett statligt symbolsystem för att märka förpackningar så att det blir lättare att källsortera. Otto von Arnold vill ha lägre skatt för den som äger kulturmärkta byggnader som slott, själv sitter han på Jordeberga som är ett av Skånes största gods.

I de senaste numren av partitidningen Kristdemokraten finns pläderingar för skoluniform, avlönade sällskapsdamer och herrar för äldre, en tredje pappamånad – fast då ska försäkringen också förlängas en månad. Och i Expressen i går talade tre riksdagsledamöter för burkaförbud i offentliga miljöer. ”Det är ohygieniskt och äckligt att hålla på att andas där bakom”, förklarade Annelie Enochson.

Om Göran Hägglund ska lyckas bryta pekpinnepolitiken fordras att han väljer sig ett nytt partifolk. Och det hinner han inte till valrörelsen. Alltså blir det att göra som vanligt: att försöka vinna de äldres röster. Parollen fanns i gårdagens tal: ”Så länge vi har en röst med i laget kommer också Sveriges pensionärer att ha det.”

DN 30/1 2010