Missbruks- och beroendevården lider av stora brister. Men en ny vårdgaranti är inte lösningen. Socialtjänsten måste kunna fatta beslut från fall till fall.
På DN Debatt i går ventilerade regeringens utredare Gerhard Larsson ett antal spörsmål kring missbruks- och beroendevård. Trots att hans utredning inte ska vara färdig förrän i november nästa år har han redan ringat in några konkreta problem. Vissa riktigt relevanta, andra mindre så.
Till den senare kategorin hör det som Gerhard Larsson beskriver som den låga prioriteringen av missbruksbehandling inom vård och socialtjänst. Men, måste man fråga sig, om vuxna missbrukare ska prioriteras även i stunder av kommunal nöd – vad är det då som inte ska prioriteras?
Socialkontoren är sysselsatta med en rad mer eller mindre livsavgörande uppgifter. Som uppföljning av unga som dömts för allvarliga brott, barn som utsätts för sexuella övergrepp hemma och hjälp till äldre och funktionshindrade som inte klarar sin dagliga livsföring själva. Vad av detta ska man välja bort eller sköta sämre än i dag?
Det finns flera skäl att behandla missbruk. Ett är individens rätt till vård, ett annat att hjälpa de eventuella barn som utan egen förvållan lever mitt i missbrukshelvetet. Ett tredje, inte minst när det gäller narkotikamissbrukare, är att en aktiv missbrukare är allt annat än gratis. Haken här är att hela kostnaden ligger på kommunen (eller i vissa fall på kommun och landsting ihop), men att de pengar samhället tjänar på att en kriminell narkoman slutar missbruka bara delvis går tillbaka till den som bar kostnaden.
Detta med det splittrade ansvaret och olika pengapåsar är ett problem. Hur det ska lösas är långt ifrån självklart. Mycket talar för att dagens system, där människor faller mellan stolarna och där man måste vänta in olika delar av behandlingen, är direkt kontraproduktivt. Både i fråga om pengar och mänskligt lidande.
Gerhard Larsson reser frågan om att införa en vårdgaranti för missbruk och drogberoende. Och visst kan man diskutera detta. Men då måste man samtidigt fråga sig hur många gånger en sådan garanti kan utlösas, hur snabbt och på bekostnad av vad. Om ett problem är samordningen är det inte fler behandlingshem som behövs. Då behövs ett system som gör att människor som vårdas utanför sin hemkommun eller sitter i fängelse kan få Metadon, Subutex eller annan läkemedelsbehandling även om ansvaret egentligen vilar på öppenvården i hemkommunen. Kvalitet och brist på utvärdering är ett annat problem. Det har funnits mycket geschäft inom behandlingsbranschen. En vacker herrgårdsliknande byggnad intill en skog, före detta missbrukare i personalen och en vårdkostnad på många tusen kronor per dygn är ingen garanti för att verksamheten fungerar.
Socialtjänsten måste ges möjlighet att prioritera. Den unga missbrukare som söker upp en socialsekreterare och ber om hjälp att sluta måste rimligtvis ges företräde framför 40-åringen som gjort många vändor på behandlingshem. Människor ska inte dömas ut. Vattnet urholkar stenen. Ibland tar det längre tid än annars. Men socialtjänsten måste ges makten att bedöma från fall till fall. Med en allmänt utformad garanti går den möjligheten förlorad.
DN