Toppmötet i Bryssel gav ett förhandlingsdatum för Turkiet, den 3 oktober 2005, och satte upp ett antal reservationer. Ett turkiskt medlemskap ska ingalunda ses som givet. Förbehållen är främst avsedda att lugna de växande främlingsfientliga och antimuslimska hemmaopinionerna.
Årets sista kraftsamling i EU har ägt rum. Rynkade pannor, bekymrade talesmän och vilt löpande rykten - och sedan blir resultatet det i förväg givna. Ett klartecken till att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet - och Kroatien.
- Historiskt, sade statsminister Göran Persson. Fast det kan sägas om snart sagt varje EU-toppmöte. Det europeiska projektet drivs framåt genom det ena politiska beslutet efter det andra och vilar ytterst på den politiska viljan hos medlemmarna. Den dag då denna vilja inte finns, uteblir besluten. Det blir i sanning historiskt.
Den politiska viljan inom EU visar sig inte bara i fattade beslut utan i den möda med vilken besluten fattas. Varje deltagare i EU:s toppmöten har sitt mandat hemifrån, och varje hemmaopinion har sina särdrag. När statsministern sätter sig vid sammanträdesbordet står hemmaagendan lika högt på hans dagordning som de gemensamma ärendena. Därför blir varje toppmöte likt en budgetmangling mellan s, v och mp: Detaljerna flyttas fram så att huvudsaken nästan försvinner.
Så har det i hög grad varit inför årets sista möte. Turkiet anmälde för fyrtio år sedan sin önskan att bli medlem av det som då hette EEC. För fem år sedan ansåg EU:s medlemsländer att Turkiet var en seriös kandidat och utfäste sig att starta förhandlingar när Turkiet fyllde ett antal demokratikrav. Sedan dess har Turkiet gjort sådana framsteg att EU-kommissionen i höstas gav klartecken för en förhandlingsstart.
Beslutet om Turkiet var alltså egentligen redan fattat. Men då bröt den verkliga debatten ut. Och med växande antiturkiska opinioner måste de europeiska ledarna visa att de minsann inte är inställda på att släppa in turkarna hur som helst. En brasklapp om att förhandlingar inte med nödvändighet måste föra till medlemskap behövdes. Det är naturligtvis en självklarhet - förhandlingar är aldrig detsamma som en överenskommelse. Ett behov av att visa att EU-ledarna inte tar lätt på problemen fick dem att särskilt stryka under behovet av övergångsbestämmelser och tidsbegränsade särbestämmelser.
Lika givet var att detta sårade den turkiska regeringen som därför av hänsyn till sin hemmaopinion gjorde svårigheter. Det gäller också Cypernfrågan. Turkiet kan inte hysa några illusioner: Ett turkiskt erkännande av EU-medlemmen Cypern är ett givet villkor för förhandlingar och medlemskap, en klubbmedlem kan inte låtsas att andra medlemmar inte finns. Cypern kan heller - förhoppningsvis - inte hysa några illusioner om att ensamt kunna stoppa ett turkiskt medlemskap eller ens bromsa en förhandlingsstart som de andra vill ha.
Vad betyder då de upprörda toppmötestimmarna i Bryssel, är de glömda i samma ögonblick som regeringschefernas plan lyfter? Tyvärr inte. Ty under motsättningarna om det turkiska medlemskap som alltså redan funnits i kikaren i fem år ligger en växande rädsla för främlingar och förändringar. Den finns i alla europeiska länder, mer eller mindre stark. Allt fler europeiska regeringar spelar på den, debattörer och politiker förenklar till antimuslimsk skrämsel.
Opinionerna hårdnar på bägge sidor - islamistiska extremister vinner stöd bland marginaliserade invandrare i storstädernas missgynnade förstäder. Nationalistiska och rasistiska politiker söker stöd långt in bland breda medelklassväljare och etablerade partier blir allt mer "försiktiga" gentemot invandring och kulturblandning.
Genom Europa går en ström av misstro mot det främmande och mot de styrande. Under hösten har den fått sitt utlopp i frågan om EU-medlemskap för Turkiet. Under vintern och våren kan det gälla frågan om EU:s nya författning. Den gör EU-ledarna extra försiktiga, och frestar dem att spela med på ett sätt som riskerar att först bromsa och sedan spränga den europeiska gemenskapen. Möjligen är det detta som fått den franske presidenten Jacques Chirac att stå starkt ta ställning för ett turkiskt medlemskap. På längre sikt behöver Europa både EU och ett demokratiskt, muslimskt medlemsland.