Regeringen säger ja till byggandet av gasledningen North Stream mellan Ryssland och Tyskland. Något annat var inte att vänta. Bygget sker nära Sveriges gräns men är på internationellt vatten och uppfyller ställda miljökrav. Ur säkerhetspolitisk synpunkt innebär dock beslutet en ökad risk för Sverige att dras in i framtida konflikter.

Gas och olja är strategiska produkter. Baltstaternas oro är lätt att förstå. Förra vinterns gasbråk mellan Ryssland och Ukraina – en konflikt som ströp gastillförseln till halva EU – visade tydligt hur gasvapnet kan användas. Så sent som i söndags ringde Rysslands premiärminister Vladimir Putin upp EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt och varnade för en repris av ”stridsåtgärderna” om inte grannlandet Ukraina betalar sina skulder – och man kan gissa att samtalet även berörde nordligare gasfrågor.

EU får i dag en fjärdedel av sin gas från Ryssland – i huvudsak via ukrainska rörledningar. Medvetna driftsstörningar, som slår ut stora delar av bostadsuppvärmningen i medlemsländerna, är naturligtvis inte acceptabelt. Förra vintern dog ett tiotal människor i de östra medlemsländerna när värmen försvann och hela städer stod utan gas mitt i smällkalla vintern.

Det finns inga entydiga bovar och hjältar i dramat. Ukrainas och andra länders inbyggda beroende av rysk gas är ett arv från Sovjettiden. Ukraina har betalat ett pris långt under världsmarknadspriset men har ändå dragit på sig stora skulder till den ryska energijätten Gazprom. Den finansiella krisen har slagit hårt mot både Gazprom och Ukraina.

EU, världsbanken och IMF beviljade i augusti Ukraina ett lån på 1,7 miljarder dollar för att landet skulle kunna betala av på sina gasskulder. Men landet är sedan länge indraget i en hård inrikespolitisk maktkamp som skärpts ytterligare inför presidentvalet i januari. Den sittande presidenten Viktor Justjenko utmanas av regeringschefen Julia Timosjenko.

Problemet är att president- och regeringskanslierna blockerar varandras politik, vilket även gått ut över avbetalningarna till Ryssland.

Putin har därmed visst skäl att vara upprörd. Å andra sidan är gasdispyten mer en politisk än ekonomisk-juridisk fråga. Ukraina är beroende av ryska gasleveranser och Ryssland är än så länge beroende av Ukraina som transitland. Kreml döljer dessutom illa att man aktivt vill lägga sig i Ukrainas inrikespolitik. President Justjenkos västorienterade politik är ett rött skynke för Putin.

För EU:s del blottar det rysk-ukrainska gasbråket både bristen på intern samordning och medlemsländernas motstridiga mål. Med Tyskland och Italien som pådrivande länder byggs nya gasledningar – som North Stream – mellan Ryssland och Centraleuropa som stärker Kreml och ökar EU:s beroende av rysk gas ytterligare. Samtidigt vill EU, i synnerhet de östliga medlemsländerna, hålla tillbaka Rysslands geostrategiska inflytande. Här behövs en gemensam strategi.

I dag utnyttjas EU:s splittring av Ryssland, även om Kreml faktiskt har efterfrågat en tydligare motpart att förhålla sig till. Det naturliga vore också att unionens medlemsländer först enades om en gemensam hållning, för att därefter med trovärdighet kunna förhandla med Moskva. Hållningen behöver inte vara aggressiv – men samlad.

Ett starkt och demokratiskt EU skulle förbättra stabiliteten i närområdet. Moskvas auktoritära inriktning och ambitioner är onekligen ett säkerhetspolitiskt problem. Men det är även den interna splittringen inom EU. Tvetydighet, oförmåga och missförstånd är några av de mest underskattade källorna till internationella konflikter.

DN 6/11 2009