Nu travas klapparna under granen. Men framåt kvällen, när vardagsrummet är täckt med presentpapper och alla är lite trötta och dästa, kommer en gnagande fråga att infinna sig: ”Var detta allt?”
Julhandeln har slagit rekord i år. Igen.
Trots att vi just trampat ur den värsta krisen i världsekonomin sedan 1930-talet har vi handlat julklappar för 61,3 miljarder kronor under 2009. I kväll ska alla dessa gåvor öppnas.
En del kommer att vara genomtänkta inköp, sådant vi vet att personen i fråga länge har önskat sig men inte haft råd med. Andra kommer att vara oväntade men uttänkta med individuell omsorg och känsla. Och ytterligare andra kommer att vara inköpta utan vidare glädje och mottas utan större entusiasm.
Hur trist det än kan verka är det just dessa indifferenta klappar som utgör julens innersta väsen: den ömsesidiga förpliktelsen att upprätthålla vänskapliga relationer med omvärlden genom att frivilligt avstå viss egendom till andra människor.
Nu för tiden är förstås konsekvenserna av att strunta i gåvorelationen inte särskilt allvarliga. Uteblivna presenter leder inte till klanfejder utan på sin höjd till dålig stämning vid familjesammankomster.
Men att ge gåvor till främlingar vars makt eller styrka man inte kunde bedöma riktigt var en gång en viktig diplomatisk princip. Och inom det egna samhället var gåvan ofta ett sätt att lösa sociala konflikter.
Det tilltalande med gåvan är dess frivillighet, dess karaktär av kärleksfull uppoffring. Fast i verkligheten är den förstås sällan fullt så oskyldig.
Ofta vill en part skaffa sig ett överläge genom sin förmenta generositet. De romerska kejsarna anordnade bröd och skådespel för att vinna plebejernas lojalitet. Den rike patronen knöt mindre bemedlade klienter till sig för att demonstrera sin makt. Den ultimata gåvan konstruerades sannolikt av kristendomen: guden som offrade sig själv på korset för vår skull. Det är svårt att slå, även om den bakomliggande logiken är grumlig.
I dagens demokratiska samhällen har gåvan ersatts av kontraktet. Jämlikhet är inte möjligt om den ena parten känner sig beroende av den andra: ”Den som är satt i skuld är icke fri.” Vi strävar i stället efter tydliga överenskommelser med lika och ömsesidiga villkor för alla inblandade.
Julen påminner oss om att gåvorelationen fortfarande spelar en viktig roll. Vi vill ge bort saker, vi vill vara oegennyttiga – kanske just därför att vi paradoxalt nog inser att vi själva vinner på det som människor.
Så låt oss fortsätta att ge gåvor. Det finns ingen anledning att avstå från de presenter som vi vet kommer att glädja andra människor, oavsett om det är en mobiltelefon eller hemslöjdade leksaker i eneträ. Men när det gäller alla dessa välvilliga pliktgåvor borde vi kunna tillämpa givandets gåva med större inlevelse och intelligens.
Välgörenhet kommer visserligen aldrig att lösa de globala problemen – just därför att den bygger på ojämlikhet. Som klimatmötet i Köpenhamn visade krävs det ömsesidiga och bindande överenskommelser. Men det bästa är inte det godas fiende.
Varför inte göra julens givande mer globalt? Till nästa jul borde vi kunna komma överens om att ge bort fler getter och fadderskap och färre platteveapparater och mobiltelefoner.
Inte i första hand för att rädda jorden eller lösa världsproblemen – det kommer att kräva långt större insatser. Men för att göra gåvan meningsfull i överflödssamhället.