Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Ge återvändarna en chans

Foto: Magnus Bard

Stockholms stad har beslutat att återvändande IS-krigare ska få hjälp att söka vård, jobb och bostad. Beslutet är utskällt, men av fel anledningar.

Få saker kan få ­högern att rasa så unisont som gullande med kriminella. Eller som i det här fallet: återvändare från terrorsekten Islamiska staten.

I veckan klubbades ”Stockholms stads strategi mot våldsbejakande ­extremism” igenom, där det meddelas att personer som är tillbaka i Sverige ska få hjälp att söka vård, jobb och bostad.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Krama terrorister! Behandla dem som om de vore svenska VM-hjältar! Jobb och bostad?! Hur långt ska snällismen egentligen få gå i det här naiva landet?

Utropen är naturliga: det är på många sätt ologiskt att samhället ska värna om förövare. Till saken hör bara att resultatet av att inte göra det riskerar att bli ännu värre. Tanken på att hjälpa en person efter jihadresan må vara stötande, men att samma person traskar runt i samhället utan verktyg att förändras är knappast mer tilltalande.

Örebro kommun var först ut med en strategi av det här slaget, och blev fullkomligt utskälld. Hur kunde dessa kommunpolitiker på allvar mena att skattekronor ska slösas på att få in barbarerna i samhället igen? Hur skulle en sådan politik förklaras för anhöriga till Islamiska statens offer?

Motfrågan är nu som då: Vad är alternativet? Att spärra in personer som inte är dömda för brott? Att lämna återvändarna åt sitt öde och hoppas på att de som i ett trollslag slutar vara en fara för samhället?

För det ryggradsreflexisterna glömmer är att insatserna för återvändare inte görs av omsorg om terroristen, utan om samhället.

Att Örebros och Stockholms ­strategier väckt så mycket uppmärksamhet visar också på ett annat allvarligt problem: den uteblivna diskussionen i alla de kommuner som inte har någon plan över huvud taget. Det är denna som borde oroa allra mest.

”Människorna som kommit tillbaka efter att de begått folkmord ska inte få bostäder och jobb utan ska ställas inför rätta”, säger oppositionsborgarrådet Lotta Edholm (FP) med barsk stämma till SVT. Och det är självklart, något annat föreslår varken Stockholms stads eller Örebros ledning.

Men att ställa personer inför rätta är inte kommunernas uppgift, det är rättsväsendets. De som har gjort någonting brottsligt ska självklart också straffas. Att det i dag finns en eftersläpning i lagen är ett stort problem som måste åtgärdas, men det är riksdagens och inte kommunpolitikernas ansvar.

Deras uppgift är att hantera alla de svåra fall av radikaliserade personer som står inför eller är hemkomna från en resa. Det är minst sagt en utmaning, och därför är det synd att ­diskussionen inte kommer längre än till magkänslor.

Det finns ingen anledning att vara naiv – att personer får hjälp att söka jobb eller bostad betyder inte att deras världsbild avvecklas som tack för hjälpen. För att rå på dessa riskpersoner behövs ett koppel av olika åtgärder, såväl preventiva som repressiva.

I stället för att ta lätta poäng på att kommuner är terroristkramare borde man ägna mer tankemöda åt att dels slipa rättsväsendets verktyg, dels ­diskutera exakt hur insatserna kring dessa riskpersoner bör se ut.

För på samma sätt som hårda tag inte kan vara självändamål kan inte mjuka vara det. Det som hela tiden måste tillåtas stå i centrum är den – ibland stötande – pragmatiska frågan: vad fungerar?

Stockholmsledningen kritiseras för strategins innehåll. Men för den som läser dokumentet är det mest oroande bristen på detsamma. Den niosidiga strategin är ett hafsverk som vilken brainstormande högstadieklass som helst hade kunnat åstadkomma på en eftermiddag.

Att svepande peka ut viktiga aktörer, tala om samverkan, antirasism och vikten av genusperspektiv duger inte. Det behövs konkretion, riktning och stringens. Bara då går det att följa upp arbetet som görs, och bara då kan slutsatser dras om vilka typer av insatsers som faktiskt ger effekt.

Klart är att problemet har så allvarlig karaktär att flera lösningar måste testas och utvärderas, även om de ibland talar emot vad magkänslan säger.

Läs mer. Alla ledare 21 maj

• Kolumn. Amanda Björkman: S problem är större än usla siffror. Löfvens första tid som statsminister har varit tuff. Som det ser ut nu kommer hans sista bli ännu värre, skriver Amanda Björkman

• Signerat. Gunnar Jonsson: Avlyssning ger inga lyssnare. Tyska socialdemokrater försöker utnyttja antiamerikanism mot Merkel. Men väljarna vet att politikerna hycklar om säkerhetssamarbetet med USA, skriver Gunnar Jonsson

• Signerat. Erik Helmerson: Vi måste inte vara så rädda. Varför är vi så rädda i Sverige? Frågan som ställs i Karl Ove Knausgårds underbara, massivt delade text om cyklopernas land i onsdagens DN är befogad. Ingenstans finns väl en konflikträdsla som här. Det jämra PK håller debattklimatet i ett punggrepp och ingenting får man säga i det här landet, skriver Erik Helmerson

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.